Svensk Vattenkraft 1
kan beskrivas i ett antal biologiska värden – exe
mpelvis förbättrade livsmiljöer för vattenlevande arter som havsvandrande fisk och bottenlevande djur, förbättrad strandväxtlighet och förbättrade livsmiljöer för fågel. Nyttovärdena av fria fiskvägar eller minimitappning (där VM vill ha MLQ = medellågvattenföring generellt) kan och bör ifrågasättas i de enskilda fallen. Vad är en rimlig och proportionell kostnad för att tillgängliggöra X antal kvadratmeter strömhabitat för vandringsbenägna fiskarter? Det är ett steg på vägen åt rätt håll, att i åtgärdsprogrammen prioriteras jordbruksåtgärder efter kostnadseffektivitet. Prioritering behöver göras också av miljöanpassade åtgärder för vattenkraften med restriktionen att utrivningar/avsänkningar av dammar ska uteslutas. Den ekonomiska analysen kan visa att åtgärdsbehoven för att nå tänkt statusklass inte är kostnadseffektiva eller medför orimliga kostnader. Det bör i så fall medföra förklaringar i åtgärdsprogram och åtgärdsplaner för avrinningsområden. Åtgärdsprogrammen har liksom miljökvalitetsnormerna en viktig funktion för avväg¬ningar och prioriteringar. Den kostnadseffektiva analysen saknas helt, när det gäller åtgärder kopplade till vattenkraft. För de nu aktuella vattenförekomsterna (ca 1 300 st.) med X antal vattenkraftanläggningar är åtgärdskostnaderna beräknade till 0,5 – 7,9 miljarder. En sådan oprecis kostnadsuppskattning ger ingen meningsfull bild av de totala kostnaderna. VM utgår från generella åtgärder för upp- och nedströms konnektivitet och minimitappningar (MLQ), där lek- och uppväxtområden återskapas i tidigare torrlagda vattendragsfåror. Man hänvisar till domar från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) från de senaste åren, där villkor om att anlägga fiskväg, fingaller och flyktväg, minimitappning samt förbud mot korttidsreglering ofta förekommer i samband med lagligförklaring av befintliga anläggningar och tillstånd till vattenkraftsverksamhet. VM bedömer därför att dessa typer av åtgärder generellt sett får anses vara rimliga att genomföra i klass 2- och 3-kraftverk där de behövs för att uppnå god status. Det bedöms att sådana åtgärder i nuläget inte kommer att vara vare sig omöjliga att genomföra eller medföra orimliga kostnader. VM:s bedömning av kostnadseffektivitet, höga och orimliga kostnader bör ha avgörande betydelse för de särskilda strategier som enligt åtgärdsprogrammen ska tas fram av länsstyrelserna för avrinningsområden, som är påverkade av vattenkraft. Strategierna och åtgärdsplaneringen ska ligga till grund för länsstyrelsernas arbete med tillsyn och prövning av vattenkraftverksamhet enligt den nationella planen för moderna miljövillkor för vattenkraften. ”KRAFTIGT MODIFIERAT VATTEN” (KMV) OCH ”MINDRE STRÄNGT KVALITETSKRAV” (MSK) UTNYTTJAS NÄSTAN INTE ALLS Definitionen av ”samhällsnyttig verksamhet” avgör om en vattenförekomst, som har verksamheter i eller vid vattnet, kan utpekas som KMV eller få ett mindre strängt kvalitetskrav. Med en KMV-karaktärisering blir generellt den biologiska status som ska uppnås minst en klass lägre än för naturligt vatten. Utrivning av dammar kan inte förekomma i KMV-klassade vatten. Varje medlemsstat bestämmer kriterierna. Tolkning av ”samhällsnyttig” (KMV) bör sammanfalla med innebörden av begreppen ”samhällsekonomiskt behov” (MSK) och ”allmänintresse av större vikt” (försämringsförbudet). Vid bedömning av både ”kraftigt modifierat vatten” och ”mindre stängt kvalitetskrav” ska den småskaliga vattenkraften betraktas som samhällsnyttig. I båda fallen ska förslag på miljöåtgärder beakta påverkan på vattenanvändningen i lokal, regional och nationell skala. Den småskalig vattenkraften bidrar förutom elproduktionen till elberedskap och regional och lokal stabilitet i elsystemet och ska därför betraktas som samhällsnyttig verksamhet. Vattendirektivet anger inte att det måste vara en viss storlek eller inriktning på kraftverken eller kraftproduktion för att de ska anses vara samhällsnyttiga och kunna ligga till grund för KMV-klassning. Varje förslag om utrivning av en damm (avsänkning/ frigörande av strömhabitat) bör föregås av en grundlig översyn om inte vattenförekomsten ska vara KMV. SVAF kan inte acceptera VM:s hållning att det är bättre för vattenmiljön att riva vattenkraftverk och ersätta dem med vindkraft. Förslagen till kvalitetskrav (normer) behöver i möjligaste mån vara avvägda med hänsyn till riktvärden för produktionsminskningar, främjande av största möjliga reglerförmåga i elproduktionen, elberedskap och nationell, regional och lokal stabilitet i elsystemet och hänsyn till kulturmiljövärden (SFS 2018:2102 27 §). VM gömmer sig bakom hänvisningar till Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter, vägledningar och avsaknaden av vägledningar. Det duger inte; det är VM som har ansvar för normsättning och avvägningar i mål- och intressekonflikter Riksdag och regering har vid flera tillfällen beslutat om att möjligheterna till KMV och undantag i EU-reglerna ska utnyttjas fullt ut och få genomslag i myndigheternas tillämpning i vattenförvaltningen. VM:s ”Förslag till miljökvalitetsnormer för vatten som påverkas av vattenkraft” lever uppenbarligen inte upp till politikens beslut. Översynen av miljökvalitetsnormerna i de vattenförekomster med vattenkraft som ska omprövas 2022–2024 ”bidde en tumme”. VM har bedömt att Norra Östersjöns vattendistrikt, Södra Östersjöns vattendistrikt och Västerhavets vattendistrikt har inga nya vattenförekomster, som uppfyller kriterierna för att pekas ut som KMV. VM anser också att det i nuläget inte finns underlag som visar att det finns skäl för att tillämpa mindre stränga krav på grund av påverkan från vattenkraft för vattenförekomster i Bottenvikens, Norra Östersjöns, Södra Östersjöns och VästerPorsi. Foto: Christer Abrahamsson SVENSK VATTENKRAFT #1 2021 9