Bumsen 1
T.v. Med min R 69 S -67 övades snökörning i Stock
holmstrakten vintern 67-68. Fotograf okänd. I ett formel 750-lopp med Rindars BMW R75/5 i depåkurvan på Anderstorp 1973. Fotograf okänd. gathoj. R69S:arna hade nu blivit mer tillförlitliga till nad mot de allra skilltidigaste 60-talarna. Min tidigare R69: a blev inte bli gammal hos sin nye ägare. Den slutade sina dagar vid Lidingöbrons ena fäste. Ett blött spårvagnsspår, taget lite för snävt, resulterade i vurpa och avslagen cylinder, till råga på allt elände oförsäkrat. 1966 såg ett nytt racingår födas. Sidvagnsklassen utvidgades med ytterligare konkurrerande ekipage. Bosse � ck ett nytt chassi, denna gång till den nya klassen 750cc. Den gamla 500-klassen hade ännu sin SM-värdighet kvar, medan 750-klassen räknades riksmästerskap. Premiären på Skarpnäck gick efter planerna, men med Lennart Karlsson i ”burken”. Själv var jag sjuk och � ck skåda allt läktarplats. Annars såg från tävlingen en annan mästare födas, nämligen Kent Andersson, som senare världsmästare skulle i blev ”ordningen Knutstorp men vi Vykort från en Europa-semester. lyckades bli 125-klassen för Yamaha. Nästa tävling gick i Runsala utanför Åbo och här det återställd”, kämpigt, slå Bengt Grönlund från Gävle med en hårsmån. Bengt skulle också han bli svensk mästare med tiden. Samma år kördes en tävling på Bengtsfors i Dalsland. Här blev vi trea efter Berra Persson och Bengt Grönlund. Avslutningen i Karlskoga gick efter ritningarna och vi vann. Till nästa samarbete. år upphörde vårt Grönlund Bengt från Gävle började visa framfötterna ordentligt och så småningom började tjejerna visa sina, som burkslavar. Själv körde jag ett debutantlopp på Skarpnäck och blev tvåa efter min kompis SmeLasse också han på en R69S. Det var nära att jag förlorat andraplatsen på sista varvet, men Björn ”Lillen” Hammarstrand bromsade bort sig i sista hårnålen före mål. Björn blev sedermera mekaniker på Rindars och byggde också, om jag inte minns fel, det första monocock-chassit i sidvagnsklassen. Samma år gjorde en viss Jarno Saarinen seger alltså. Till tävlingen på blev Resan dit gick via Kemi, Rovaniemi, Inari och Karasjock vid norsk/� nska gränsen. Att köra motorcykel på regnvåta och slippriga grusvägar i våra norra grannländer blev ett äventyr men vi klarade det hela och till midsommar nådde vi Nordkap. På väg söderut genom Norge stannade vi i Alta. Att sitta på campingen där med solen ungefär lika högt uppe, mitt i natten, som när den står som högst en vinterdag längre söderut blev en upplevelse att minnas. Via krokiga vägar, genom tunnlar och diverse färjor kom vi så småningom upp mot Dovrefjäll. Här låg snön kvar, bitvis meterhög vid sidan av vägen. Via Töcksfors vid svenska gränsen kom vi så småningom hem igen berikade på upplevelser. Till en tävling i Avenisto/Hämenlinna återkom jag i ”burken” hos Bosse Rindar och efter hård � ght med Tommy Gustavsson och Bengt Grönlund lyckades vi vinna. Tommy ledde ända till slutet men så började hans växellåda krångla och vi kunde ta oss förbi. Till hösten var det dags för tävling i Falkenberg. Tolle, BUMSEN 1 – 2009 29 som ett framträdande på Skarpnäck med en blygsam placering, han hade ännu inte börjat åka Yamaha för sin � nska importör. Det skulle bli ändring på det, som bekant. Under året gick FIM-rallyt i Moskva och meningen var att jag och ett par kompisar skulle ta oss dit. Inga problem i början, samma väg dit och hem, via St Petersburg. Nu var det så att vi ville åka hem genom Polen, samma väg som tyskar, engelsmän och andra européer skulle åka. Det blev stort NJET! Vi beslöt oss för att inte ge upp. En av oss hade jobb i närheten av Inturist i Stockholm och tjatade nästan dagligen för att kunna genomföra vår plan. Efter mycket och långt dividerande blev det klart att vi skulle få åka, men då var det för sent med semesterplanering och annat, så mina vänner Stefan och Gittan och jag for istället norröver mot Nordkap. Sista höstturen 1970. Foto: Hans Björkman.