Bumsen 1
Innan vi körde vidare tog vi en tur med hojarna i
n i de äldre delarna av Fez. Fascinerande att köra in bland åsnor, getter och massor av marockaner på väg till marknaden, stanna till vid det kungliga slottet, ta en snabb titt hos den lokala hoj-shoppen innan vi begav oss söderut mot Midelt. Lunch och tankning i den moderna universitetsstaden Ifrane som är uppbyggd i europeisk stil och mest påminner om en välmående småstad i Bayern, väldigt omarockanskt och en skarp kontrast till ”medeltiden i Fez” bara några timmar tidigare. Dagens mål var Auberge Jaffar, på foten till Atlasbergen där vi serverades ytterligare en tajine och några Casablanca, riktigt god marockansk öl. Äntligen hade vi nått Atlasbergen! Transportsräckorna var över, nu skulle det bli riktig körning av! Dagens rutt var Cirque de Jaffar, en fantastiskt vacker grus/stenväg upp till High-Atlas. Vi hade rekommenderats boende på ett hotell på stranden till sjön Lac Tislit på 2.260 m höjd. Dit var det 16 mil och en lagom lång dagsetapp på stenpisterna med våra tungt lastade 1150 GS... trodde vi! Att de senaste två veckornas regnstormar (de värsta på 50 år) hade orsakat förödelse visste vi redan. Marken är så hård och kompakt att regnet inte dränerar ner i marken utan bildar rännilar som bildar bäckar som bildar åar som bildar stört�oder... som drar med sig allt i sin väg. Hus byggda av lera och halm har inte en chans... Vi blev tidigt varse om regnstormarnas förödelse då vägen upp i bergen i stort sett var bortsköljd. Istället för en härligt ”lagom” dagsetapp upp i bergen blev det istället en nio timmars kamp för att hinna fram innan solen gick ner. Det blev 16 mils körning till stor del genom stenrösen, gyttja och vatten utan tid för några längre pauser. Alternativa vägar fanns inte, annat än att vända tillbaka och det såg vi inte som nåt alternativ, utan det var bara att ligga på. Det blev en oerhört krävande dag men att rulla in i de få byarna längs vägen var helt fantastiskt. Dessa byar är helt självförsörjande och förmodligen ganska avskurna från omvärlden. Vissa byar har inte ens elektricitet och ännu mindre några maskiner eller traktorer. Förmodligen har inte mycket hänt här sedan medeltiden. Att västerlänningar passerar tillhör ovanligheterna för när vi kom så sprang folk, gamla såväl som unga, till vägen för att vinka och hälsa på oss. Stannade vi till så �ockades det snabbt av folk som ville titta, klämma och känna på oss. ALLA, undantagslöst, mötte oss med ett stort leende och en vänlighet som inte längre är självklar i västvärlden. Tyvärr hade vi inte tid att stanna så länge i varje by för vi måste vidare. Totalt utmattade rullade vi in vid hotellet i skenet av dagens sista solstrålar. Hassan som driver hotellet mötte oss med öppna famnen. Vi var hotellets enda gäster (nä, det kom faktiskt ett gäng franska jeepfreaks senare på kvällen) och Hassan skickade sin faster in till byn för att �xa mat till oss. Vi var de första svenskarna någonsin på hotellet och det �rades med ytterligare en stänkare och ett S-märke på ytterdörren! Nästa morgon möttes vi av en bedårande soluppgång över sjön. Termometern stod på nollan för att ett par timmar senare passera 20 grader och ytterligare ett par timmar senare närma sig 30 grader. Dagens rutt gick söderut upp till 3.000 meters höjd genom mer dynga, stenrösen och vattenpassager efter den senaste tidens regnstormar. Vi tappade räkningen efter ca. 80 vattenpassager, lika många som gårdagen. Det blev lunch i Agoudal. När vi beställt varsin vegetarisk omelett kilade kocken till byns marknad för att �xa ägg och grönsaker, snacka om fräsch lunch! Längre söderut blev vägen lite bättre. Vi passerade ett område som påminde EXPEDITION MAROCKO 2008 Artikelförfattaren testar ökenlandskapet. Stigen var inte nog bred för packningen. Ny�kna bybor. BUMSEN 1 – 2009 35