Bumsen 1
Öppet brev till Thomas Selldén Hej Thomas! Jag ha
r läst din artikel i senaste numret av Bumsen och har några kommentarer. Eftersom jag tycker det är viktigt att mina synpunkter i frågan får en vidare spridning ger jag dem i form av en artikel på hemsidan. Jag skickar dem också till Bumseredaktionen för införande i kommande nummer. Såvitt jag vet har den ”artikel” du hänvisar till och delvis citerar aldrig varit publicerad på hemsidan. Och om den ändå har varit det är det helt utan artikelförfattarens medverkan och vetskap. Det är nämligen jag som skrivit den. Det jag skrivit är en intern rapport efter första ”Svenska Rallyt”, avsedd för dem som var med och för klubbens styrelse. Dess syfte var att ligga som underlag för en diskussion om det som hände och vad vi kan lära oss av det. Och att ge underlag för klubbens säkerhetsarbete. Detta är ett problem i sig, att det som skrivs kan få en spridning som inte var avsedd. Även det bör man kunna lära sig något av. Men det är en annan historia. Det som bekymrar mig är hur du använt dig av rapporten – vad du återgivit och vad du inte återgivit. Och varför. Det är därför jag tycker det är viktigt att de som läst din artikel får ta del av rapportförfattarens syn. Grundfakta är riktiga. I september 2007, när det första ”I Svenska Rallyts spår” genomfördes, och där jag var arrangör av evenemanget, råkade vi ut för två olyckor. Olyckor som var såpass allvarliga att det �nns anledning att re�ektera över dem. ”Svenska Rallyt” är ett grusevenemang, där vi under två dagar kör på grusvägar i Värmland, bland annat på ett antal av de specialsträckor som ingår (eller som tidigare har ingått) i ”riktiga” Svenska Rallyt. Vi kör uteslutande på väg, ca 30 mil per dag, där merparten är grusvägar. Den första olyckan skedde på grusväg. En deltagare hade stannat för att �xa något med hojen, och en kompis stannade med honom. Resten av gruppen stannade en bit längre fram för att invänta dem. När de sedan körde efter bar det sig inte bättre än att en av dem gick omkull i en kurva med tjockt med grus. Han slog sig, och slog även sönder jackan, och jag tror också han repade hojen. När de kom till övriga gruppen hade han bestämt sig för att bryta för dagen och återvända till hotellet. Men han åkte inte hem ensam! Även om jag själv troligen hade låtit honom åka, då han bestämt hävdade att han var tillräckigt OK, fanns det andra i gruppen som var klokare. Den andra olyckan skedde på asfaltväg. En lagom kurvig, mycket trevlig asfaltväg med bra beläggning. Vädret var bra, asfalten torr. Vad som hände vet vi inte, eftersom det inte fanns någon som såg, och den drabbade själv inte vet. Men det är rätt återgivit det du skriver: ambulanstransport osv. Olyckan resulterade i en bruten hand och en skadad motorcykel. 42 BUMSEN 1 – 2009 Syftet med rapporten var/är att fundera över vilka fel vi gjort: var grupperna för stora, var rollerna otydliga, var informationen för dålig, var kollen för dålig ...? Detta är en del av det säkerhetsarbete vi behöver bedriva inom klubben – att re�ektera över de olyckor som tyvärr sker och dra lärdom av dem. Oavsett var och när olyckorna sker eller hur allvariga de är. Därför vill vi gärna få del av If:s kunskaper om skador – om de är �er eller färre, allvarligare eller ”simplare”, för klubbarrangemang jämfört med när BMWägare är ute och kör ”i egen regi”. Det är detta jag bad dig hjälpa till med redan våren 2007, och som jag hoppas att vi tillsammans med både dig och försäkringsbolaget kan hitta former för. Varför blev jag så upprörd?? Jo, för att du använder min rapport – ett material som har som syfte att förbättra säkerheten i våra arrangemang (något som du måste ha insett om du har tillgång till hela rapporten) – som ett exempel på att vi tar onödiga risker och att vår verksamhet i klubben är oförenlig med ett seriöst tra�ksäkerhetsarbete. Och att du gör det genom att saxa de ”smaskigaste” beskrivningarna i rapporten. Det känns som ett slag under bältet! Kerstin Berg Arrangör av ”Svenska Rallyt” och ordförande i Svenska BMW MC Klubben