Bumsen 1
min kompis och jag, tog bil, släp och hoj och for
till Västkusten. Sent hem på söndagen blev det sängen direkt och på måndag morgon skulle BMW: n hämtas ur cykelkällaren för att åka till jobbet. När jag tände lyset � ck jag en chock, hojen var borta, stulen... Det blev lite tjafs med försäkringsbolaget om ersättningen men senare kunde jag hämta ut min första nya BMW ur Rindars affär på Fridhemsgatan. A4300 gjorde god tjänst både inom och utom Sverige. Till sommaren -68 beslutade min kompis Jojje och jag att åka till Holland och Belgien för att titta på VM-tävlingarna där. Det blev färjan från Göteborg till Amsterdam. Vi räknade med att kunna ”roffa åt oss” friplåtar till racet. Anledningen var att vi räknade med att Bosse Granath hade glömt köpa snus. Alltså i nhand l a - des två sen vi i komma kade depån av Granathen rör snus på färjan. Väl i Aslyckades in bevavakter. upptäckte oss, rusade ut ur husvagnen och skrek ”Jojje, har du snus”. Friplåtarna var Tävlingarna räddade. blev spännande, speciellt minns jag � ghten mellan Bill Ivy och Phil Read som Bill vann med en maskinlängd. Efter tävlingarna i Assen bar det iväg till Stuttgart. Där köpte jag en Heinrichtank till BMW:n. Stora tankar var ju på modet och tanken rymde 33 liter. Det räckte långt, men reserven var liten, så det blev till att modi� era vid hemkomfrån sten. På tillbakavägen Tyskland for vi till Belgien för tävlingarna där. Spa-banan är � ck tyvärr ju snabb och det ett tyskt sidvagnspar erfara. Det var inte roligt att se vraket bäras in av mekanikerna efter olyckan som krävde både Attenbergers och Schillingers liv. Hemvägen blev också lite äventyrlig då vi sällskapade 30 BUMSEN 1 – 2009 det när h j ä l p t e Percy Tait, Rodney Gould och dom andra kom farande som månraketer. Placeringen blev ytterst blygsam, men ”nerven” � ck en liten injektion. Den höll dock på att gå förlorad då en av mina vänner, som lånat min hoj, körde in i en bergvägg på Muskö i Stockholm skärgård. Det tog mig så pass hårt att det var nära att jag slutat åka motorcykel. Senare på hösten visade Bosse Rindar bilder på den nya R75: En åkning efter lättare l ä n g e . avstarthögern gjorde att semiproffset Charlie Sandby på Norton kunde passera. Jag höll dock min andraplats till fyra varv före mål då Bosse Granath segade sig förbi på långa rakan med sin Honda. Senare samma år kördes ett ”Free for all-löp” på Skarpnäck. Man blandade standardhojar och racers. Bosse Rindar spände ögonen i mig och sa: –Skit i racerhojarna, bara du slår alla trimmade gathojar. Det lyckades jag med. Slutade 9:a, 45 sekunder efter segra1971 återtog jag mitt medlemskap i SMC via Stockholmklubben AB Touring, som jag fortfarande tillhör. I ”holken ” på Stefan Dahlbergs racer blev vi trea efter omöjliga von Post-bröderna och Per Åke Dahl och Ulla. Fram till 1973 blev det touringåka, 750:a. Jag mest men till sommaren skulle en Formel 750-tävling köras på Anderstorp. Jag � ck köra Bosses � nt iordningsställda räknade nog inte med att vara kvali� cerad till � nal, konkurrensen var hård, men till min stora glädje blev jag kvali� cerad. Resultatet, en 13:e plats, är kanske inget att skryta med, men med tanke på att en del av de ”stora gubbarna” var med, kände jag mig mycket nöjd. Tre nya hojar inköptes hos Rindars, en curryfärgad R75: a samt två R90S:ar, varav den senaste Daytona Orange ännu är i min ägo. 1975 träffade jag min blivanatt med Marianne KjellmodinHansen i hennes kylvattenläckande Saab. Fulla vattendunkar samt påfyllning av desamma så snart tillfälle gavs, räddade dock hemfärden och i Hälsingborg skildes våra vägar. Marianne var på säker hemmaplan igen. Själva la vi oss på rygg intill en väg och somnade med nycklarna kvar i hojarna, mycket dumt, men när vi vaknade stod dom kvar. Året avslutades med tävlingar i Falkenberg, Anderstorp, Bengtsfors, Göteborg och � nalen i Sviestad. 1969 såg ett ”Sportmaskinslopp” köras på Anderstorp. En av förespråkarna var dåvarande redaktören Bengt Björklund på Mc-Nytt. Jag beslutade mig för att vara med och � ck låna vässade toppar med 30mm De lOr t o - f ö r ga - sare. Vad an och efter lite övertalning var beställningen gjord. Våren 1970 såg en ny generation BMW födas. Lite krångel med den nya typen av förgasare förekom men ofta löste sig problemen. När ett nytt sportmaskinslopp i Anderstorp annonserades ut beslutade jag mig för att deltaga. Med god hjälp från Rindars införskaffades en tätstegad växellåda, kompressionen höjdes något. Tillverkade också clip-on för lägre körställning. Starten skulle ske enligt Le Mans-metoden. När löpet startade låg Kenneth Stigefelt först, jag var tvåa. Redan i början på löpet körde ”Stiggy” av innan högern efter depån. Jag b e f a n n mig i ledningen, men � ck inte behål la d e n å s ren Bosse Granath. 1971 kördes åter ett sportmaskinslopp på Anderstorp. Liksom året innan startade vi enligt Le Mans-principen. ”Stiggy” först iväg, som vanligt, han kunde ju banan. Jag låg trea ganska länge innan Roland Nilsson körde om. Fjärdeplatsen såg säker ut, men en missad växel på sista varvet, gjorde att Stig Berglund från Karlskoga kunde ta sig förbi. Peter Williams vann före ”Stiggy”. Både Bosse och jag spöade dock Hans Otto Butenuth, den tyske BMW-åkare som senare, på Sviestad, skulle visa sig vara oerhört snabb. Under en tävling på Andershade torp Bosse ”slav” Jane Behlin skadats och jag ersatte henne till backtävlingen i Röfors. Åter i holken kom vi fyra i huvudtävlingen och vann ”Rövarheatet”. annat minne från Dahlberg. I Röfors Ett är tävlingen där jag burkade åt Stefan S-kurvan halvvägs till målet missade jag fotfästet i vagnen och ramlade av. Höger axel gick ur led men sjukvården � ck den på plats igen Rindars