Forskningssupplement 45 1
ansvar och en skyldighet att protestera både för
att förbättra sin egen och klienternas situation. På sociala medier cirkulerade följande slagord: ”Nu är tiden inne att vi blir en del av den sociala revolutionen, vi är trötta på att blott upprätthålla den sociala institutionen!” (KAOSA blogg, 2012-10-25). Två grupper som beskrevs som särskilt utsatta var ensamkommande barn och flyktingar. Migrationspolitiken: när gränsen är nådd Socialarbetare och andra välfärdarbetare protesterade också mot den svenska migrationspolitiken på nätet. Det var främst #Vistårinteut – men vi slutar aldrig kämpa som mycket aktivt drev dessa frågor på sociala medier. Välfärdsarbetarna protesterade för att ensamkommande barn och unga skulle få stanna i Sverige och mot ”godtyckliga åldersuppskrivningar” och utvisningar. En intervjuperson berättade att de vill påverka professionella att ta ställning mot hur ensamkommande barn behandlas: ”Vi försöker få dem att ta ställning och visa civilkurage. För någonstans finns det en gräns för när vi inte bara kan ’do as you are told’. Det måste finnas en sådan gräns, för att annars blir vi ett helt annat samhälle” (Intervju 4). Enligt Hirschmans (1970/2008) teori föregås protest alltid av ett övervägande av kostnaderna det kan innebära att välja en sådan strategi. När en viss gräns är nådd och situationen uppfattas som ohållbar spelar dock kostnaderna ingen roll längre. Det upplevs då inte finnas något annat alternativ än att protestera. Nätverket skrev på sin Facebooksida: Det är inte längre rättssäkert att vara asylsökande ensamkommande ungdom. Vi är vana vid ett tänkesätt där alla barn och ungdomar har rätt till ett bra liv. Vi har varit stolta över vårt arbete. Nu har alla förutsättningar ändrats. Det hopp vi ingöt i ungdomarna är borta. Det vi sa förra veckan gäller inte nästa. Vår heder, självrespekt och professionalitet är i fara. Vi saknar beslutanderätt. Men vi ser det som vår plikt att protestera och säger rakt ut: det är nu systemkollapsen sker! Den sker inom oss och bryter sakta ner oss. Våra hjärtan brister. Vi gråter i bilen på väg hem från jobbet. Visst ska vi egentligen klara smärtan för vi är ju professionella! Men vi står inte ut! (Vistårinteut Facebook, 2016-11-17). Som citatet visar uppfattas situationen ha gått så långt att välfärdsarbetarna upplever att de har en plikt att protestera. Det gjordes också en tydlig koppling mellan migrationsfrågor, möjligheten att agera professionellt och arbetssituationen. 12 socionomen 1.2019 TYSTNADSKULTUREN I SOCIALT ARBETE På sociala medier beskrevs återkommande att det finns en ”tystnadskultur” inom socialt arbete. Bilden av att socialarbetare överlag är tysta och sällan använder protest som politisk strategi förmedlas alltså också här. Intervjupersonerna gav två orsaker till varför socialarbetare inte protesterar. Den första orsaken var att socialarbetare är rädda för att utsättas för repressalier om de uttrycker kritik. En intervjuperson berättade om egna erfarenheter: ”Vi blev utsatta för repressalier flera av oss och vi träffade massor av personer som hade blivit utsatta för repressalier, bara för att de kanske hade höjt rösten inom organisationen. Det var ju de personerna som kom på våra möten, kanske för att de ville göra någonting, men sedan så vågade de kanske inte” (Intervju 3). Enligt intervjupersonerna riskerade kritiska medarbetare att utsättas för repressalier från sina chefer. De socialarbetare som sa ifrån riskerade att hamna i dålig dager, bli utskällda, utfrysta, få sämre lön och villkor, inte få bra rekommendationer, bli omplacerade eller uppsagda. Ett av nätverken valde att kalla sig själva för Nu bryter vi tystnaden eftersom de ansåg att det var så viktigt att bryta den tystnadskultur som enligt dem rådde inom socialt arbete: ”Under våren 2011 bildade socialarbetare i Stockholm nätverket Nu bryter vi tystnaden, med syfte att bryta tystnaden om villkoren som präglar det sociala arbetet och socialtjänstens verksamhet” (NBVT Facebook, 2015-10-07). De valde att mobilisera och organisera sig och tillsammans protestera, även om det skulle innebära att de utsattes för repressalier. En intervjuperson beskrev det så här: Vi var rätt modiga egentligen. Jag kan ärligt säga också att jag blev nästan chockad över att det var så lågt i tak som det var för att, trots att jag har jobbat länge, så märkte jag sedan att jag var nog lite naiv trots alla mina år i branschen. Jag trodde ju att om man använder en saklig ton, håller sig till sak, inte gör några taffliga personangrepp och har ett vårdat språkbruk så ska man väl kunna prata öppet om sin arbetssituation. Men det var inte så populärt hos alla chefer inte. Man fick väldigt mycket ’stryk’ också. Det förvånade mig faktiskt. Det är ju ändå en offentlig bransch (Intervju 2). Genom att använda sociala medier kan socialarbetare anonymt påtala missförhållanden. Nu bryter vi tystnaden ansåg att det var viktigt att även ha representanter som inte var anonyma för att kunna bryta tystnaden på riktigt: ”Men, även för oss var det svårt