Forskningssupplement 45 1
Forskningssupplement Hirschmans (1970/2008) teori
har använts flitigt i forskning om socialarbetares arbetssituation och fler strategier har identifierats och diskuterats. Studier visar till exempel att socialarbetare använder fem strategier för att hantera sin arbetssituation: kompensatoriska strategier, kravsänkande strategier, disengagemang, exit (sorti) och voice (protest) (Astvik & Melin, 2013; Astvik, Melin & Allvin, 2014). Kompensatoriska strategier innebär att socialarbetaren till exempel arbetar övertid eller hoppar över luncher för att hantera för hög arbetsbelastning och säkerställa kvalitet i arbetet. Kravsänkande strategier är när socialarbetaren istället sänker kraven genom att till exempel lägga mer ansvar på klienterna eller inte utföra arbetsuppgifterna ordentligt. Disengagemang som strategi innebär att socialarbetaren drar sig undan kollegorna och gemensamma frågor och försöker tänka på annat. Exit handlar i stället om att lösa problemet genom att till exempel byta arbete (Astvik & Melin, 2013; Astvik, Melin & Allvin, 2014). Voice eller protest, som den här artikeln fokuserar på, är en strategisk handling som kan vara både individuell och kollektiv. Det handlar om att säga ifrån och kräva förändring. Jörgen Lundälv (2018) visar hur socialarbetare genom historien ofta tagit aktiv del i den offentliga debatten genom att skriva debattartiklar om bland annat socialpolitiska frågor. Men enligt Astviks och Melins (2013) studie om överlevnadsstrategier i socialt arbete ”verkar protest som politisk strategi vara ovanligt” (ibid. s. 68) bland socialarbetare, även om det händer att kollegor går ihop och påtalar fel. De konstaterar också att de som hade använt den här strategin upplevde att det sällan var någon som lyssnade. Istället är det socialarbetarnas omfattande användning av strategin sorti och den ökade personalomsättningen inom socialt arbete som har bidragit till att socialarbetarnas försämrade arbetssituation har börjat uppmärksammas (Astvik et al., 2017). Om flera kollegor på en arbetsplats väljer att säga upp sin tjänst samtidigt kan sorti som Hirschman (1970/2008) påpekar bli en protest. Sorti påverkar dock ofta protest negativt eftersom det som regel är de som är mest benägna att säga ifrån som slutar och då riskerar tystnadskulturer att uppstå. SOCIALARBETARE SOM INTRESSEGRUPP En begränsning i tidigare forskning är att den främst har fokuserat på individuella strategier och socialarbetare som yrkesgrupp snarare än som intressegrupp (se Wingfors, 2004; Scanlon & Harding 2005; Rosenberg & Rosenberg, 2006; Scaramuzzino, 2017; Jönsson, 2018 som undantag). Vi utgår därför också från Paul Pierson (1996:150–151) som uppmärksammar hur det i takt med välfärdsstatens utveckling har växt fram intressegrupper som är redo att försvara den (se även Weiss-Gal, 2016). Även om vissa välfärdstjänster numera utförs av privata aktörer eller av aktörer inom det civila samhället, är de flesta som verkar inom socialt arbete beroende av en väl utbyggd offentlig välfärd för att kunna utföra sitt arbete. Socialarbetare har en speciell roll eftersom de både förväntas vara lojala mot välfärdsstaten och uppmärksamma när välfärdsstaten inte fungerar. Enligt Lundquist (1998) kan offentligt anställda tjänstemän förväntas fungera både som demokratins och välfärdens tjänare och som dess väktare. Som tjänare måste socialarbetare vara lojala mot politikerna och sina chefer, följa lagen och visa hänsyn mot medborgarna. Som väktare ansvarar de för att verksamheten utförs enligt samhällets offentliga etos. Offentliga tjänstemän har därmed en särskild skyldighet och plikt att protestera, att säga ifrån borde med andra ord vara en naturlig del av verksamheten (se även Harington & Beddoe, 2014; Jönsson, 2018). I själva verket har offentliga tjänstemäns benägenhet att framföra kritik mot oegentligheter dock aldrig varit särskilt stor vilket bottnar i rädsla för att utsättas för repressalier (Lundquist, 2001). Enligt Hirschman (1970/2008) måste vissa betingelser föreligga för att protest ska vara ett alternativ, till exempel att kostnaderna för den enskilde inte uppfattas vara för stora och att det finns utsikter att protesten kommer att få gehör. Därför är det viktigt att det finns strukturer som uppmuntrar till kollektivt handlande. Socialarbetare har sedan länge organiserat sig och protesterat kollektivt genom facket. Dessa organisationer får sin styrka genom att de organiserar ett stort antal medlemmar och fackföreningar är en av civilsamhällets viktigaste röstbärare (Scaramuzzino, 2017). Pierson (1996) uppmärksammade tidigt att facket har kommit att representera alltmer specifika intressen. De fokuserar numera främst på arbetsrättsliga frågor och tar mer sällan upp generella frågor om välfärdsstaten. Facket har vidare i de flesta västerländska länder gått från att ha karaktär av en social rörelse till att bli allt mer institutionaliserade, hierarkiska organisationer. Enligt Voss och Sherman (2000) har de i denna process tappat den nära kontakten med sina gräsrötter. Under de senaste 35 åren har antalet medlemmar i facket minskat i de flesta västerländska länder och det talas om att medlemsbaserade organisationer befinner sig i kris eftersom det blir allt svårare att rekrytera nya medlemmar (jfr Kjellberg, 2011; Waddington, 1.2019 socionomen 7