Forskningssupplement 45 1
Forskningssupplement tillgång till mediciner. Väl
färdssystemet omfattar en sjukvård baserad på mutor; våra intervjupersoner ger flera exempel på detta och nämner att de inte har pengar för att muta sjukvårdspersonal för att få den hjälp de egentligen har rätt till kostnadsfritt. Socialbidragssystemet har så pass låga ersättningar att de inte kan leva på dem. Några i bosättning B saknade också nationella ID-kort vilket gjorde att de inte fick ersättning och var beroende av hjälp från släktingar som själva lever i fattigdom. Dessa strukturella aspekter utgör minustecken som underbygger push-faktorer. Det faktum att romer och rumäner lever i åtskilda delar av samhället A försvårar integrationen och förstärker en utanförkänsla. I bosättning B är den boendemässiga och sociala segregationen ännu tydligare. Huvudorten är välbärgad med en bostadsstandard som drastiskt skiljer från den bosättning vi besökt. Kommunen satsar på EKO-turism som också vill locka utländska turister. Invånarna i bosättning B upplever att de inte är önskade i samhället och att de är motarbetade. Den transnationella mobiliteten som är förenad med tiggeri ifrågasätts och svartmålas både på hemmaplan och i de värdländer dit de fattiga EU-medborgarna söker sig. Plustecken på hemorterna är den fria rörligheten som har fungerat som en slags livlina och att diskrimineringen och de dåliga förhållandena för romer har uppmärksammats av omgivningen samt satsningar för att förbättra situationen även om dessa inte gett så stor utdelning hittills. Vad som utgör plustecken och därmed pull-faktorer i de värdländer som intervjupersonerna har sökt sig till är att de kan få ihop medel till att ge barnen en bättre framtid än vad de själva haft. I bosättning A hade några börjat tigga i en stad i södra Sverige. De upplevde stadens befolkning som generös och detta spred sig i byn vilket ledde till att flera valde samma stad. Men det finns också en rad nackdelar och risker som man utsätter sig för i värdländerna. Det hade också på senare tid blivit svårare att få pengar genom tiggeri och mobiliteten har ett högt pris. Intervjupersoner som har erfarenhet av tiggeri uppger att de skäms för att tigga. Ingen vill tigga, och anser det som förnedrande, men ser inga andra utvägar. De skulle gärna ta vilket arbete som helst, till exempel nämns jobb i parker, städa osv. De intervjuades svar avspeglar en hög arbetsmoral: tiggeriet blir en nödlösning för att kunna överleva, när inga andra möjligheter står till buds. De intervjuade nämner också att det kan finnas människor som väljer tiggeri framför att ta ett arbete men de tror inte det gäller så många och att det alltid finns undantag. Den norska professorn Ada Engebrigtsen är en av de främsta nordiska forskare vad gäller att fånga fattiga EU-medborgares situation som tillfälligt vistas i Norden (Engebrigtsen 2011; 2012; 2013; 2014). Tillsammans med kollegor har hon (Engebrigtsen, Frenkel & Pop 2014) gjort ett 80-tal intervjuer med tiggare och representanter för frivilligorganisationer och myndigheter i Norge. Forskarna kommer till samma slutsatser som vi i denna artikel. De utsatta EU-medborgarna har kommit till landet för att skapa ett bättre liv även om mobiliteten många gånger har ett högt pris. Flera har lånat pengar till resan och har lovat att betala tillbaka när de kommer hem. Andra har tidigare skulder och obetalda räkningar. De är i regel trångbodda i sina hemländer. En del av de intervjuade har kroniska sjukdomar som diabetes som de inte fått någon behandling för eller går och väntar på operation, andra är beroende av mediciner. Pengarna som de önskar sända hem ska användas till livsnödvändigheter, som mat, elräkningar, kläder till barnen eller till operationer. De hoppas på att barnen ska få en bättre framtid än den de själva har haft. Även danska forskare ser den geografiska mobiliteten inom ramen för reglerna om den fria rörligheten som en överlevnadsstrategi (Heide-Jochimsen, Agger & Schmidt 2012). Genom fallstudier av fattiga EU-medborgare som befinner sig i Danmark visar de att motiven handlar om att hitta ett bättre liv. Den finska antropologen Airi Markkanen (2014) har genom etnografiska fältstudier undersökt situationen bland rumänska romska kvinnor både i hembyarna i Rumänien och under deras vistelse i Finland. Enligt allmänna föreställningar beskrivs, enligt Markkanen, de migrerande romerna ofta som problematiska, fattiga, analfabeter, arbetslösa och kriminella lösdrivare eller som det nya Europas nomader som det inte tycks finnas något utrymme för i det enade Europa. Hon ger en annan bild av gruppen som försöker förbättra familjens levnadsvillkor eftersom de lever i djup fattigdom i hemlandet och inte kan få arbete där. De vill tjäna lite pengar som skickas hem. Majoriteten av de intervjuade kvinnorna i vår studie är gifta och har barn. Modersrollen är viktig för dem. Samtidigt känner de skuld och skam över att lämna sina barn till mormödrar eller andra släktingar när de är borta från hemlandet. De upplever det stressande att vara i ett främmande land och upplever tidvis omgivningen som fientlig. De saknar barnen som de lämnat hemma och en kvinna berättar att hon ofta tänker på familjen, barnen och framtiden när hon sitter på knä, orörlig, i många timmar. • REFERENSER Adler, Michael, Bromely, Catherine & Rosie, Michael (2000) Begging as a challenge to the welfare state. I Jowell, Roger et al. (eds), Brittish Social Attitudes. Focusing on Diversity. The 17th Report. London: Sage. Adriaenssens, Stef & Hendrickx, Jef (2011) Street-level informal economic activities: Estimating the yield of begging in Brussels. Urban Studies, 48(1), 23-40. 1.2019 socionomen 31