Kollega 1
Patrik Järbyn är noga med vad han stoppar i sig.
Två gånger under hösten väcktes han av dopningspolisen som ville ha urinprov. ”Det är en sak jag är jävligt stolt över, att jag inte har tagit sådant. Jag vågar inte ens ta vitaminer. Du blir inte snabb av dopning. Allt måste stämma; styrka, snabbhet, teknik och inte minst skallen.” hade inget val kan jag säga, utan att gå in på detaljer. 2006 var jag rankad 19 och blev kickad. Då kändes det som att det var riktat mot mig personligen. Anledningen var, enligt dåvarande förbundskaptenen, att man ville ge en ny generation chansen. – Visst, jag var gammal och så vidare. Å andra sidan fanns det inga andra åkare. Åkte inte jag så åkte ingen. Två petningar på tre år hade kanske fått den klentrogne att tvivla på sig själv. Men Järbyn är inte som alla andra i det avseendet. Han är en envis jäkel. I stället för att fundera över alternativa karriärer tog han kontakt med tyska, norska och amerikanska landslagen, som alla välkomnade honom att träna med dem, mot en blygsam avgift. – Man måste lyssna på vad man själv vill. Jag kände mig inte helt klar. Jag visste att det fanns i mig, och ville få tillbaka känslan att: Nu känns det rätt. Det som var bra för mig är att jag har skött mig med de andra landslagen. De tog emot mig med självklarhet. Världscuptävlingarna 2003 gick dessutom bra. Patrik placerade sig konsekvent bland de 15 bästa i världen i inledningen av säsongen. – Lite revansch var det. Det som smärtade, det smärtar fortfarande och kommer att göra det resten av livet, var att den svenska förbundskaptenen, i stället för att lyfta på hatten eller gratulera, i Beaver Creek sade att ”det är för jävligt att man måste sparka någon för att han ska åka bra”. Det tycker jag var så jävla dåligt. Tre år senare hade Patrik Järbyn åter problem. Han hade tvingats lämna sitt vanliga märke för att köra på annan utrustning. Utrustning som han aldrig kom överens med. Så när han petades från landslaget på våren 2006 fattade han ett beslut. – Jag köpte mina egna grejer – pjäxor, skidor, bindningar – hela faderullan. Det var enda chansen. Är du inte med i landslaget får du åka på vilket märke du vill, så jag gick tillbaka till mitt gamla. – Jag fick gå runt och tigga mindre summor i små företag. Så jag gjorde lite dealer här och där. Jag körde med klistermärken på bilen, körde något föredrag … Sedan hade jag tur. En av mina gubbar som hjälpte mig sa bara: ”Jag tycker det är för jävligt hur du behandlas. Vill du fortsätta ska jag ge dig pengar så länge du vill”. Inte ett skit ville han ha av mig. Han hjälper mig fortfarande faktiskt. Han vill inte att jag säger hans namn, men sådana gubbar växer inte på träd. Revanschen kom på hemmaplan, VM i Åre 2007. Järbyn vann bronset i störtlopp, som äldsta åkare någonsin att ta medalj i ett VM. Också den gången uteblev gratulationerna från den svenska landslagsledningen, som dock tog honom till nåder. Igen. Samtidigt. För Patrik Järbyn finns det inget finare än att representera sitt land. När landslagsdräkten åker på försvinner tankar på oförrätter. Och trots att han sedan flera år bor i USA är det Sverige han talar sig varm för. – Jag blir nästan gråtfärdig när jag läser om hur man klagar på Sverige. Det kan vara någon politiker som har bott på hotell för 1 500 kronor. Det betyder ingenting! Den sociala trygghet vi har, det finns inget som liknar den. Du kan vara sjuk och få pengar. Sedan har du a-kassan, jämför det med alla som ligger på gatan i USA. – En kompis till mig som bor i Stockholm betalar maxtaxa för sitt barn på dagis, 1 250 kronor eller vad det är. Det är vad det kostar per dag för mig att ha mina barn på dagis. Sedan har du i Sverige tandvården och sjukvården. I Sverige betalar jag mina 120 kronor oavsett om det är hjärnkirurgi eller tre stygn. Min son blev tvungen att sy några stygn i ögonbrynet för ett tag sedan. 820 dollar kostade det. Sjukhusen i USA är som företag, som ska tjäna pengar. Då har det gått åt helvete. Ett sjukhus, oavsett om det ligger i Etiopien, Sverige eller Kanada, ska hjälpa människor. Jag blir förbannad när jag ser åt vilket håll det går i Sverige. I vår fyller Patrik Järbyn 43 år. Han är äldst i världscupen och har fler skador än en person borde åsamkas under en hel livstid. Och visst. Han har funderat på vad som ska ta vid när skidkarriären är över. – Nu har jag lite mer koll på vad jag ska göra. Jag har flera bollar i luften. Bland annat behöver svärfar hjälp i sina olika projekt, till exempel Kvittfjell, en fjällanläggning i Norge. Patrik pratar svenska med de två sönerna, 4 och 6 år. Läser sagor varje kväll han är hemma. Men han undrar om det räcker när frun och släkten i USA är så många fler. Familjen har beslutat att bo i Sverige ett år, antagligen 2014. – Jag är från Sverige. Mina barn är 75 procent skandinaver, eftersom min svärfar är norsk. Jag tycker det är viktigt att ha kvar rötterna. Man vet aldrig, barnen kanske vill flytta till Sverige när de blir äldre. Kanske träffar de någon svensk tjej, eller norsk. Vad vet jag? Och det är i en vanlig kommunal svensk skola barnen ska gå när de bor här. Där är han bestämd. – Det ska inte vara något fancy dancy. 1-12 KOLLEGA 33