Kollega 1
FEM SNABBA OMLIVET EFTER TELIA . Ann-Catrin Malml
öf har gett ut två böcker och skriver nu på sin tredje: En kvinnlig konsult på uppdrag i cyberspace. Ann-Catrin Malmlöf fick gå vid 60 – nu skriver hon om sina äventyr i Afrika När Telia 2005 drog ner på personal var du en av 60-åringarna som blev erbjuden avgångspension. Men i stället för att pensionera dig startade du eget bokförlag och började skriva om en kvinnlig konsult på uppdrag i Angola respektive Colombia. – Jag ville utveckla mig inåt och tittade på olika kurser. Jag hittade ”Skriv ditt liv” och tänkte varför inte? Huvudpersonen heter Gerd, men det är väl du? – Till stora delar är det jag, men jag har inte upplevt allt som Gerd har. Jag valde att göra så därför att jag ville visa på konflikter som skulle kunna hända även om de inte hände mig. Gerd hamnar i konflikt med några av sina svenska manliga kollegor. – Man tror att man har samma värderingar när man pratar med varandra hemma. Men när man kommer ut så upptäcker man att det inte alltid är så. En del tappar omdömet. Du har jobbat i femton länder och utbildat anställda i kundservice. Hur ändrade de sig? – I början var de som ”gamla televerkare”. De hade attityden att det är kunderna som ska vara tacksamma om de får någonting. Men det var inte svårt för dem att inse att det är roligare att arbeta om kunden också känner sig nöjd. Vi hjälpte dem att plocka fram sin medmänsklighet och de kände sig stolta över att de representerade ett företag som var på frammarsch. – Första gången jag var i Angola 1992 hade den fasta telefonin tagit stryk av det pågående kriget. När jag var tillbaka sista gången 1999 fanns det fungerande kortautomater utomhus. De anställda hade en mer öppen attityd mot kunderna som fick sitta ner på stolar och inte behöva vänta bakom en lucka. Det var roligt att se förbättringarna och känna deras uppskattning. Fick du kritik för att du som mamma åkte iväg? –Jag har fått frågor som ”vad säger barnen?”, sådant man inte frågar en kille. Jag brukade alltid svara att jag har en man och de har en pappa. När min son var tolv år följde han med mig till Moçambique och nästa gång jag skulle resa frågade jag om han ville följa med igen. Han svarade ”nej, nu måste jag gå i skolan” för då visste han hur det var och hur jag hade det. Mina barn tyckte att det var häftigt att ha en mamma som jobbade i Afrika. EVA KARLSSON LÄS MER PÅ KOLLEGA.SE! 1-12 KOLLEGA 5 ANDERS G WARNE