Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren Om dåliga myter nylige
n presenterade en stiftelse som uppger sig arbeta för att åstadkomma fler kvinnor på ledande positioner, ett aktstycke med titeln ”Kvinnor arbetar, män gör karriär. En kartläggning av juristers karriärvägar i Sverige”. Rapporten bär rubriken ”Advokatbyråerna – de sista bastuklubbarna”. Jag förstår att slagkraftiga rubriker av sådant slag underlättar för upphovskvinnorna att komma igenom i mediebruset. Det lyckades också. På ledarsidor kunde man läsa hur advokatbyråer framstår som extremt gammalmodiga och värdekonservativa. Klatschiga utspel förpliktigar dock. Trots ivrigt letande kunde jag inte finna något som understödde bastuklubbspåståendet. I den 17-sidiga rapporten står att läsa att de värsta bakåtsträvarna återfinns på advokatbyråerna och i den akademiska världen. På advokatbyråerna råder, påstås det, något som påminner om en hård cowboy-kultur. Inte heller här är det lätt att se den faktabakgrund som styrker det kofösarkulturella påståendet rörande svenska advokatbyråer som idag anställer närmare 60 procent kvinnor. Cheferna på advokatbyråerna beskrivs som oförmögna att tänka nytt och långsiktigt. Det kan med fog påstås att de större svenska byråerna idag styrs på ett mycket professionellt och framåtblickande sätt. De ligger många gånger i framkant när det gäller utveckling, teknik, utbildning, kommunikation och HR-funktioner. Man arbetar målmedvetet på att få fram kvinnor som vill och kan ta på sig delägarrollen. Påståendet att ”[m]ed utgångspunkt i delägarnas egna ord tycks det råda stiltje i advokatfirmornas jämställdhetsarbete” är då mycket orättvist. Eftersom jag tror mig vara hyggligt insatt i dessa frågor kan jag bara konstatera att författaren antingen inte har förstått eller möjligen inte velat se det jämställdhetsarbete som varje dag bedrivs. Att hävda att det råder stiltje är i sak fel. Ett belägg för motsatsen framgår vid läsning av Realtid.se från den 26 november. Där intervjuas samma byråer som utpekas i rapporten. Den bild som där tecknas jävar rapportens nidbild. Varifrån slutsatser som ”Lagen är en manlig bunker” till att den ojämställda representationen är uttryck för en ovilja att lämna ifrån sig makt kommer, är oklart. Några hemliga citat i ljusblå text innehåller visserligen olika missnöjesyttringar från, får man förmoda, biträdande jurister som kanske inte blivit delägare. 4 Författaren till dokumentet avstår nogsamt från att närmare redovisa hur rapporten framtagits. Dokumentet innehåller sifferuppgifter som är allmänt tillgängliga och varje antydan till analys saknas. Det enda som beträffande intervjupopulationen anges är att ”[i] rapporten intervjuas åtskilligt antal jurister”. En upplysning som för den nyfikne inte säger mycket. Men, med hänsyn till att rapporten gör anspråk på att omfatta domstolsväsendet, åklagarväsendet, universiteten och advokatkåren skulle man kunna tro att underlaget måste ha varit betydande. Det handlar ju om rätt många tusen personer. Urvalskriterierna för de ”åtskilliga” intervjuerna, liksom antalet, hade varit intressant att ta del av. Författaren avslutar sin inledning till rapporten med att avråda kvinnliga juriststudenter att ha som ambition att bli delägare på en stor advokatbyrå. Ett påstående som inte förefaller ligga helt i linje med organisationens uppgivna syfte. Man kan givetvis välja att bara rycka på axlarna och förpassa dokumentet dit det närmast hör hemma. Men, den mediala genomslagskraften hos nidbilder är inte sällan stor. Den bristande insikt och förståelse i advokatverksamheten som dokumentet avslöjar är problematisk. Den låga andelen kvinnliga delägare är mycket mer komplext än att kunna avfärdas med schabloner som kännetecknat rapporten. Det är bedrövligt om aktstycken som dessa skapar en felaktig bild av en seriöst arbetande bransch. Jag har tillsammans med ett antal av de högsta cheferna inom rättsväsendet, sedan många år drivit flera projekt inom ramen för nätverket Hilda. Dessa syftar till att stödja kvinnor i deras professionella utveckling, för kvinnliga advokater med det uttalade målet att vilja bli delägare på advokatbyråer. Skälet till detta initiativ var den låga andelen kvinnliga delägare på de stora byråerna och kvinnliga chefer inom rättsväsendet. Även om jämställdhetsmålet är detsamma för advokatbyråerna som för rättsväsendet står det helt klart att förutsättningarna skiljer sig betydligt åt. Vi har också kommit olika långt. Ett av skälen till detta är att advokatbyråer bedriver näringsverksamhet på en starkt konkurrensutsatt marknad. Advokatbyråer har klienter som kräver tillgänglighet och hög servicenivå. Detta uppenbara förhållande verkar rapportens författare inte tycka vara relevant. Advokaten Nr 9 • 2014