Advokaten 1
Advokatdagarna » ÅRETS ADVOKATPRISTAGARE Sture La
rsson känner fortfarande spänningen när han går in i rättssalen Vid Advokatdagarna tog Sture Larsson emot Advokatsamfundets pris för framstående gärningar inom advokatyrket. Sture Larsson är advokat sedan 1977 och verksam i Eksjö. Han har ingått i Advokatsamfundets styrelse och varit vice ordförande i samfundets disciplinnämnd. TEXT: MAGNUS ANDERSSON FOTO: CARL JOHAN ERIKSON V ilken var din reaktion när du fick höra att du hade fått priset? – Viss förvåning, väldigt överväldigad och väldigt hedrad! Hur kom det sig att du blev advokat? – Att jag skulle läsa juridik var jag klar över redan i första ring i gymnasiet. Två yrkesvägar var intressanta: domare och advokat, och jag valde det senare. Jag ville gärna bo i den lilla staden, och jag ville inte flytta för mycket, vilket jag insåg att domarkarriären krävde. Advokat Åke Almquist i Eksjö hade aldrig accepterat att ha en biträdande jurist, men han sa ja när jag frågade 1974. – Chefsåklagaren Olof Hellgren i Eksjö var en av de skickligaste jurister jag har haft att göra med. Vi tampades åtskilliga gånger i rätten, och när han gick i pension frågade jag: ”Vill du komma till mig på konsultbasis?”, och han tackade ja på stående fot. Honom hade jag väldigt mycket glädje av, i rättsutredningar och som bisittare. ”En rådman Vad är fördelen med att vara advokat på en mindre ort? – Vad ska man nödvändigtvis bo i den stora staden för? Det är socialt trevligt att bo på en liten ort, och där är det en rimlig kostnadsbild för verksamheten. Jag har sysslat med lite större brottmål, lite större tvistemål, och skiljeförfaranden. Då vidgar man verksamhetsområdet geografiskt. Jag har även vidgat verksamheten på så sätt att advokatfirman sedan några år tillbaka har kontor i Stockholm, där 42 jag är god vän med sa: ’Vad man kommer att minnas av din juridiska gärning, det är en vrickad fot i Vetlanda och en skjuten katt i Gränna’.” Sture Larsson min dotter Hanna Larsson, advokat sedan ett tiotal år, ansvarar för verksamheten. – Ett område jag inte har haft på ett tjugotal år är skilsmässor, vårdnadstvister och underhållstvister. Det kräver en kurativ ådra som jag inte har längre. Finns inte den kurativa inriktningen i brottmålen? – Nej, det ska man tvärtom akta sig för, tycker jag. Man får passa sig så man inte får klienten i knät! Vad är det bästa med advokatyrket? – Det fascinerande med advokatyrket är att sätta sig med en klient, få en ofta ostrukturerad berättelse, gå igenom den och ställa sig frågan: Hur gör jag något bra juridiskt av det här? Att se vad som är rättsligt relevant och lägga upp en talan för att nå framgång. – Vad man får ut mest av är den processuella verksamheten och spänningen som man fortfarande känner att gå in i en rättssal – det är ju något av en teaterscen – och förbereda sig för det. Att föra fram sin sak på ett vettigt sätt och sedan belönas genom att man vinner målet – det är kryddan i det här jobbet. Kan du nämna några intressanta uppdrag? – I Jönköpings tingsrätt försvarade jag en polisman som under tjänstgöring var tvungen att skjuta i ett trapphus, så oturligt att mannen han sköt mot dog omedelbart. – Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, gjorde en utredning där en laserstråle visade hur kulan hade studsat, utifrån islags- och rikoschettmärke i väggen. Åtalet byggde på att polisen i vredesmod hade skickat ett skott efter mannen när han sprang utför trappan. Men polismannen sa att han sköt inträngd i ett hörn när mannen viftade med en förskärare. – Polisförbundet garanterade kostnaden för en alternativ utredning av Försvarets forskningsinstitut, som visade att SKL inte hade tagit hänsyn till materialet i väggen – och inte heller till att kulan hade studsat mot ryggkotpelaren och länkats av inne i kroppen. Polisen frikändes, annars hade han fått 5–6 års fängelse. – En rådman jag är god vän med sa: ”Vad man kommer att minnas av din juridiska gärning, det är en vrickad fot i Vetlanda och en skjuten katt i Gränna.” – Målet om katten i Gränna rörde en polis som sköt en katt på sina jaktmarker. Katten var två gånger i Högsta domstolen och vände: dels på frågan om prövningstillstånd i hovrätt, dels på frågan om gränsdragningen mellan omedveten oaktsamhet och eventuellt uppsåt. Katten är refererad på 17 sidor i NJA 2001 s. 115! – Den vrickade foten i Vetlanda handlade om konfirmandlärarinnan som ville presentera kyrkans organisation för sina konfirmandelever, och skrev på internet om kollegan Mariette som hade vrickat foten. Det blev en känslig personuppgift som så småningom hamnade i EU-domstolen. Vad har du fått ut av uppdragen inom Advokatsamfundet? – De har givit en otrolig inblick och insikt i advokatyrket, i synnerhet i disciplinnämnden i de etiska frågorna. Det var högtstående seminarieövningar i advokatetik. Uppdragen ger självfallet också ett kontaktnät som är värdefullt. n Advokaten Nr 9 • 2014