Advokaten 1
» tionella empiri som finns. Det är det jag tycke
r är så intressant, att vi till och med kunde visa en större ombudsfördel än i vissa amerikanska och brittiska metastudier, säger Sebastian Wejedal. Till denna objektiva ombudsfördel ska också lägga vad som i forskningen kallas för en subjektiv ombudsfördel. Många studier visar nämligen att enskilda som haft ett ombud upplever rättsprocessen som mer rättvis än de som saknar ombud – alldeles oavsett utgången i processen. En skeptiker kan invända att Lorentzons, Wejedals och Holms studie bara visar korrelation, inte kausalitet. Det finns alltså ett statistiskt samband mellan förekomsten av ett ombud och bättre utsikter i processen, men det är inte säkert att det är ombudet i sig som leder till större framgång. Det kan ju till exempel tänkas att en advokat avråder den potentiella klienten från att driva fall där utsikterna att lyckas är små, men uppmuntrar den som har ett starkt fall. Jo då, så kan det förstås vara, konstaterar Sebastian Wejedal. Samtidigt, menar han, är detta knappast ett argument mot en ökad användning av ombud i förvaltningsprocessen. Att ombud agerar filter och sållar bort utsiktslösa ärenden kan ju i sig vara något positivt, som ökar kvaliteten i rättsprocessen, påpekar han. – Mitt intryck är att förvaltningsSebastian Wejedal för att rätten till kostnadsersättning i förvaltningsmål, i brist på stöd i förvaltningsprocesslagen, borde kunna baseras enbart på regeringsformens rättigheter. Han pekar på att Högsta domstolen (HD) i flera mål har tilldömt ersättning för rättegångskostnader med just regeringsformen som stöd. HD har också listat alternativa kriterier för när ersättning ska utgå: när det är ett högt värde på tvisteföremålet, när målet är komplext i sak eller juridiskt eller när målet är omfattande. Enligt Sebastian Wejedal tyder HD:s praxis på att kostnadsersättning visserligen inte alltid måste medges, men att ”en ordning där enskilda aldrig kan få ersättning – oavsett hur befogade kostnaderna än framstår – måste anses oförenligt med både RF1 och EKMR2 ”. ”Mitt intryck är att förvaltningsprocessen i Sverige har satsat så otroligt mycket på kvantitet och tillgängliggörande men inte lika mycket på kvalitet, alltså att lägga resurser på varje enskilt mål.” sebastian wejedal processen i Sverige har satsat så otroligt mycket på kvantitet och tillgängliggörande men inte lika mycket på kvalitet, alltså att lägga resurser på varje enskilt mål. Båda intressena är viktiga, men kanske har vi hamnat lite snett i avvägningen nu, säger Sebastian Wejedal. Den absolut övervägande delen av alla domar och 1 Regeringsformen 2 Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. beslut i förvaltningsdomstolarna går också myndigheternas väg, även för dem som har ombud vid sin sida. Totalt slutar mellan 90 och 99 procent med fullständigt bifall för den allmänna parten, enligt statistik från Domstolsverket som Sebastian Wejedal tagit del av. BLEV ANTIKLIMAX I en artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift argumenterar DISKUSSIONEN OM RÄTTEGÅNGSKOSTNADERNA I FÖRVALTNINGSMÅL Förvaltningsprocesslagen innehåller inga regler om kostnadsfördelning mellan parterna, eller offentlig ersättning, vid sidan av reglerna om offentligt biträde. Parternas kostnader kvittas, var och en står alltså för sina egna kostnader. Undantaget är skattemål, där det sedan 1989 finns en begränsad möjlighet för enskilda och företag att begära ersättning av staten för rättegångskostnader. 28 28 Frågan om vem som ska stå för kostnaderna i förvaltningsmål har diskuterats gång på gång inom politik och förvaltning. Redan 1948 pekade riksdagens lagutskott på ordningen där enskilda själva får stå för sina kostnader i förvaltningsärenden, och ansåg att den ”ej sällan” kunde leda till ”stötande konsekvenser”. Och i samband med förvaltningsprocesslagens tillkomst diskuterades vilka ärendetyper som skulle omfattas av reglerna om offentliga biträden. Utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden 1971 övervägde om rätten till offentligt biträde även skulle omfatta socialförsäkringsmål. Utredningen valde dock att dra gränsen snävare och stannade för att ”institutet offentligt biträde [bör] begränsas till ingripanden avseende den personliga rörelsefriheten”. Utredningen utgick samtidigt ifrån att kostnadsADVOKATEN NR 4 • 2022 Frågan om ersättning för ombudskostnader har då och då prövats i förvaltningsdomstolarna. Och här återkommer det mål som artikeln inleddes med. Under vintern i år tog HFD upp frågan till behandling i plenum, alltså med samtliga femton justitieråd närvarande. I målet argumenterade Centrum för rättvisa, som drivit frågan, utifrån bland annat just Europakonventionen och regeringsformen. Men utan framgång. Beslutet, som kom den 4 mars, beskriver Sebastian Wejedal som ”ett totalt antiklimax”. Någon ändring blev det nämligen inte. Istället fastslog HFD att frågan om ersättning i förvaltningsmål framgent kan avvisas utan materiell prövning, eftersom det inte finns någon laglig grund för förvaltningsdomstolarna att besluta om sådan ersättning. För att ändra på det krävs politiska beslut, anger domstolen. Sebastian Wejedal håller inte med, utan menar att lagstödet finns i regeringsformen. Trots sin besvikelse kan Wejedal se en ljusglimt i beslutet: domstolens konstaterande att det inte ”kan uteslutas” att det finns mål där enskilda har skäl att anlita ett ombud, och att de då kan ha rätt till ersättning för dessa kostnader. – Bara det konstaterandet tycker jag ändå är värt nå