Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement barn” i psykosocialt utsatta
familjer var vid tiden för uppföljningen 18-39 år med en medianålder på 26 år. Där framgår att nära tre fjärdedelar av de f.d. Skå-flickorna och nära hälften av de f.d. Skå-pojkarna var självförsörjande och laglydiga i vuxen ålder. Ingen enskild bakgrundsfaktor hade förklaringsvärde, men mer överraskande för forskarna var att inte heller kumulativa effekter av bakgrundsfaktorer hade förklaringsvärde. Den välbekanta longitudinella studie som genomfördes av Emmy Werner och Ruth Smith (2001, 2003), Kauai-studien, genomfördes i en annan tid, på annan plats och inte med barn i samhällsvård. Jag vill emellertid nämna att författarna motiverar uppföljningar så långt in i vuxen ålder som 31/32 år och 40 år med att det är en viktig övergångstid, inte minst för högriskbarn, då övergång till arbetsliv, äktenskap och föräldraskap kan öppna upp för nya möjligheter. Så långt in i vuxen ålder är uppföljningsstudier sällsynta, även i internationellt perspektiv. Här ger jag en bild av 35–39-åringarnas nusituation utifrån hur de beskriver egen aktuell familjesituation, bostad, arbete och försörjning samt hälsa och välbefinnande. Här ges glimtar av allas röst, dels för att visa på hela variationen och dels för att ge alla intervjupersoner en plats. EGEN FAMILJESITUATION Calle och Nilla är ensamstående utan barn. Berit, Erik, Pelle och Sven har levt med sin respektive sambo i mellan sex och tio år och har inga barn. Hälften av undersökningsgruppen (Anna Rosa Ingrid Cecilia Karin Viola Eskil Gusten Anders Frasse) bor tillsammans med en partner som de känt ännu längre och har ett, två eller tre barn tillsammans med. Efter några år som sambos har de flesta gift sig. De har sammanlagt 18 barn som bor tillsammans med både sina föräldrar, varav tio var 0-6 år och åtta 7-13 år. En mamma och två pappor har därtill ett barn i tidigare förhållande (16, 18, 19 år), som de lever tillsammans med eller träffar regelbundet. Bodil är ensamstående mamma med två skolbarn, varav det ena bor växelvis hos sin pappa. Torsten är särbo med nära kontakt med sitt förskolebarn. Uffe är särbo med kontakt med sitt skolbarn. Ola har det trassligast, bor i hemlighet med mamman till ett av sina barn och har ingen kontakt med barnen i tidigare förhållanden, som bor hos sina mammor. De som är sammanboende uttrycker sig i de flesta fall mycket positivt om sin sambo/man/hustru, t.ex.: ”Jag trivs jättebra med honom.” – ”Vi har en jättebra relation och är trygga med varandra och kan prata om allt.” – ”Han är den bästa människa jag hittat, det känns hundra procent rätt.” – ”/Relationen/ den är fantastisk, vi är som gjorda för varann… litar på varandra.” – ”/Relationen/ nu är den bättre än någonsin, men det är väl för att vi varit med om så mycket tillsammans, som gjort oss starka.” – ”/Relationen/ den är god, mycket god, vi älskar nog varandra väldigt mycket, det känns att det är ömsesidigt och vi har det väldigt bra.” – ”Hon har varit med på hela resan och vet allt, vi kompletterar varandra bra.” –”/Relationen/ den är väldigt god, när jag träffade / henne/ så visste jag med en gång att det var en kvinna med kraft och det var ju rätt.” Någon uttrycker sig försiktigare, t.ex.: ”/Relationen/ den är väl bra, den är som i alla andra förhållanden, nä, den är väl bra, älskvärt och så.” De enstaka män som är särbo säger om sin parrelation t.ex.: ”Vi hade gått skilda vägar så vägen har ju inte varit spikrak, men vi har hittat tillbaka alltid” – ”Vi är ett par, men hon fick ju nog till slut, poliser och sånt, så jag skrev mig på /annan adress/”. De av de sammanboende som inte har barn tycks ha gjort ett val eller har ingen stark längtan efter barn, säger t.ex.: ”/Vi har/ inga barn och ingen av oss vill ha det heller som tur är.” – ”Hade jag bott själv hade jag inte brytt mig, /men hon vill/ och jag har sagt till henne att får vi barn så är det fortfarande / hunden/ som är på första plats.” – ”Jag har ju inte varit intresserad och nu ser jag att tiden börjar rinna iväg.” De som är ensamstående utan barn längtar efter familj, men deras utgångspunkter är helt olika. En ”känner inte att det är läge”, är intagen på en (rättspsykiatrisk) institution och ”måste komma i ordning med mig själv”. En känner sig stark och självständig och har blivit ”kräsen” och då är det inte så lätt att hitta en ”bra kandidat” som pappa till de barn hon önskar sig. De som har barn beskriver dem på ett vardagsnära och positivt sätt, t.ex. ”Dom mår bra… lite avundsjuka eftersom /ett-åringen/ är väldigt mammig, klart de andra blir lite avundsjuka och vill ha mamma också.” – ”/Treåringen/ en frisk fläkt, mycket bestämd och hon vet vad hon vill här i världen och är inte så lätt att styra. Hon får jättemycket beröm på dagis för att hon är jätteduktig och framåt.” – ”Två jättefina barn är det och kul att de är så olika. Dom har många kompisar och är nöjda tjejer. /Åttaåringen/ är en väldigt klok tjej… ska ha ordning och reda kring sig, släpper inte in vem som helst i sitt liv, kollar av läget innan hon går in i något, väldigt förnuftig, duktig.” – ”/Tioåringen/ är väldigt modemedveten och bestämd och vet vad hon vill. Hennes stora intresse är hästar.” – ”/Tolvåringen/ är alltid glad och vi kallar henne den lilla socialarbetaren för hon står alltid upp för de svaga, det är en fin egenskap hon har, det är en underbar tjej.” – ”/Trettonåringen/ är väldigt lugn faktiskt och det är skönt, han är jätteduktig i skolan och har superbetyg.” – ”/16-åringen/ har alltid varit mycket med mig, jag är tränare /i hans sport/. Han sköter skolan ganska bra till skillnad från vad jag gjorde.” – ”19-åringen/ har precis gått ut 6.2017 socionomen 13