Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement över tid kan teorier som for
mulerades på tidigare stadier minska i relevans efter hand, vilket kräver öppenhet och flexibilitet, påpekar Carl-Gunnar Janson (2000). Jag har i mitt longitudinella projekt haft god hjälp av anknytningsteori (formulerad av John Bowlby och medarbetare) för att förstå barns separationsreaktioner och betydelsen av trygg respektive otrygg anknytning till föräldrar, fosterföräldrar eller andra för barnen viktiga personer (se t.ex. Andersson, 1984, 2009). Jag har också haft god hjälp av utvecklingspsykopatologi, som med sina bärande begrepp risk- och skyddsfaktorer och motståndskraft (resilience) bidrar till att förstå utveckling under sårbara och utsatta förhållanden (se Andersson, 2008 a). I den mån de inte har räckt till för att förstå (indirekt) inflytande från omgivande nivåer har utvecklingsekologi (formulerad av Urie Bronfenbrenner) hjälpt till att vidga perspektiven (se Andersson, 2013b). Samtliga nämnda teorier utgår från barn och barns interaktion med sin omvärld, en omvärld som vidgas med åren. Även om barndomen sätter avtryck i vuxen ålder så utvecklar inte dessa teorier livsloppet i vuxen ålder. Livsloppsteori är ett tillskott för förståelse av vuxenlivet, som är väl förenligt med tidigare teorival men utvidgar synfältet. Elder (1974) utvecklade livsloppsteori i samband med sin analys av ett tidigare insamlat material om barn som föddes på 1920-talet och växte upp under 1930-talets svåra depression i USA. När dessa barn sedan följdes upp i vuxen ålder var det uppenbart att historisk tid och geografisk plats format deras liv, om än på olika sätt. Elder (1998; se även Giele & Elder 1996) formulerar fyra nyckelfaktorer som bestämmande för hur livsloppet formas: 1) tid och plats (historical time and place); 2) timing (the timing of lives); 3) länkade liv (linked or interdependent lives); 4) egenkontroll/eget aktörskap (human agency). Betydelsen av tid och plats har jag nämnt (ovan). I begreppet ”timing” finns en koppling till ålder i den meningen att hur utvecklingen påverkas av en övergång i livet eller en händelse är beroende av när den inträffar i en persons liv. Länkade liv betyder att människors liv är ömsesidigt beroende och att social påverkan sker genom nätverk av ömsesidiga relationer. Det går att här inkludera anknytningsteorins nära relationer och utvecklingspsykopatologins risk- och skyddsfaktorer i familj, skola, fritidsmiljö och grannskap. Egenkontroll eller eget aktörskap står för individens möjlighet eller förmåga att med egen kraft styra sitt livslopp. Den nyckelfaktorn i livsloppsteori motsvaras av barndomssociologins sätt att se och förstå barn som aktiva subjekt med eget handlingsutrymme och som (med)aktörer i utformningen av sitt eget liv (se Andersson, 2000). UNDERSÖKNINGSGRUPP, TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH BORTFALL Undersökningsgruppen består av alla de 26 barn i åldern 0-4 år, som placerades på stadens enda barnhem under en tvåårsperiod i början på 1980-talet och stannande i minst en månad.2 Bakom benämningar som olämplig hemmiljö och brister i föräldraförmåga fanns väl kända riskindikatorer såsom fattigdom, ensamstående mamma med låg utbildning, svagt fäste på arbetsmarknaden och beroende av försörjningsstöd. Därtill kom i de flesta fall föräldrars alkohol- och narkotikamissbruk men för några mammor allvarlig psykisk sjukdom. Under tiden på barnhemmet (i genomsnitt 7,5 månader) följdes barnens utveckling och anknytnings- och anpassningsprocess genom mina egna observationer och personalens dagboksanteckningar och beskrivningar av barnens beteende enligt särskilda frågeformulär. Information om barnen och deras familjer om tiden före och under samt tre och nio månader efter barnhemsvistelsen insamlades genom intervjuer med mammor och fosterföräldrar, standardiserade frågeformulär till den som vid intervjutillfället hade hand om vården av barnen, genomgång av barnavårdscentralens journaler och socialtjänstens barnavårdsakter (se Andersson, 1984, om primärstudien och de två första uppföljningsstudierna). Därefter genomfördes uppföljningsstudier med fem års mellanrum. I uppföljningsstudierna fem och tio år efter barnhemsvistelsen intervjuades endera föräldern (oftast mödrar), fostermödrar och barn. Därtill fick den som hade hand om vården av barnen besvara ett standardiserat frågeformulär (Cederblad & Höök 1984) och barnen fick göra en självvärdering enligt ”Jag tycker jag är” (Ouvinen-Birgerstam 1985). Vid uppföljningsstudien 15 år efter barnhemsvistelsen intervjuades barnen och information från socialtjänstens barnavårdsakter insamlades. I den sjätte och sjunde uppföljningsstudien, 20 respektive 25 år efter barnhemsvistelsen intervjuades enbart de nu vuxna barnen och besvarade frågeformulär (SCL-90 och en skattningsskala om livskvalitet enligt gradering 1-100, jfr VAS-scale, Tideman, 2001). Den sjunde uppföljningsstudien, då de f.d. barnen var unga vuxna i 25–30-årsåldern var avsedd som den sista (se förteckning över tidigare publikationer i Andersson, 2008 a). Det kom att dröja nio år innan det beslutet ändrades och intervjupersonerna var 35-39 år, när den åttonde och sista uppföljningsstudien genomfördes. I de tre uppföljningsomgångarna i vuxen ålder var bortfallet två i den sjätte, fyra i den sjunde och sex i den åttonde uppföljningsomgången, men eftersom det inte var bortfall av samma intervjupersoner varje gång finns alla med någon gång i 6.2017 socionomen 7 2 En minnesgod läsare minns att urvalet från början inkluderade alla (29) som var inskrivna på barnhemmet minst tre veckor. Den tidsgränsen hade teoretiska motiv. Senare blev fyra veckor en rimligare tidsgräns, eftersom det legalt innebar att placeringen fortsatte efter tidsgränsen på högst fyra veckor för omedelbart omhändertagande.