Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement »Vad kan göras för att barne
n inte ska bli besvikna i föräldrakontakten?« Det var inte så att det i varje uppföljningsomgång var samma barn som bodde hemma respektive i familjehem, men vid barndomens slut hade 20 av de 26 barnen i undersökningsgruppen erfarenhet av att bo i familjehem (se tabeller över deras placeringshistoria t.ex. i Andersson, 2008 a, 2017). Vad gäller relationsaspekter har jag sedan de blev vuxna prövat att finna samband mellan deras relation till föräldrar/fosterföräldrar och deras välbefinnande och sociala anpassning (Andersson, 2005) och mellan placeringshistoria och anknytningsmönster (Andersson, 2009 a). Svårigheter att på gruppnivå finna samvariation mellan då och nu har jag förklarat med den långa uppföljningstiden, olika mellankommande variabler och föränderliga relationer till viktiga personer (significant others). TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OCH ETISKA ÖVERVÄGANDEN I denna artikel är relationen till föräldrarna i fokus, så som den uttrycks i 25–30-årsåldern respektive i 35–39-årsåldern. Relationstemat är en avgränsad del av intervjuerna, som var upplagda så att de började med nu-situationen, följdes av frågor om åren som gått sedan förra intervjutillfället och slutade med tillbakablickar på barndomen. Nu-situationen handlade om social situation (arbete, försörjning, bostad, egen familjesituation, myndighetskontakter etc.); om hälsa och välbefinnande (inklusive sjukhuskontakter, behandlingskontakter, medicinering etc.); om relationer till närstående (barn, partner, föräldrar, syskon, f.d. fosterföräldrar, andra personer av betydelse). Frågor om åren som gått sedan förra intervjutillfället berörde förändringar i anslutning till samma teman. Tillbakablickar på barndomen kunde få olika innehåll utifrån en inledande fråga: Är det något i dina hemförhållanden eller socialtjänstens insatser som du idag som vuxen ser annorlunda på jämfört med när du var yngre? Intervjuaren var den samma i alla uppföljningsstudier sedan barnen var i 10–15-årsåldern, dvs. de senaste fem uppföljningsomgångarna, och hade dessutom träffat de flesta redan som små barn på barnhemmet. Detta ökade med all sannolikhet förtroendet, viljan att medverka och tillförlitligheten i intervjupersonernas utsagor. Bortfallet var i den näst sista uppföljningsomgången fyra (av 26) och i den sista 6 (av 26) men det var inte samma personer. Alla finns med endera i 25–30-årsåldern eller i 35–39-årsåldern men de flesta i båda. Som Marianne Cederblad (2003) skriver så har longitudinella studier många fördelar men också många nackdelar. Till fördelarna hör att man kan studera utvecklingen av samma individer under olika perioder i livet. Prospektiva studier, där man registrerar händelser ungefär samtidigt som de inträffar i barnens liv, ger pålitligare data än retrospektiva studier, där man i efterhand intervjuar människor om vad som hänt tidigare i livet. Till de mest uppenbara nackdelarna, framhåller hon, hör att de tar lång tid att utföra, är svåra att finansiera och om de fullföljs av andra forskare kan det uppstå svårigheter att tolka resultaten. Här har Stiftelsen Allmänna Barnhuset varit en återkommande finansieringskälla. Jag har själv gjort all datainsamling i den primära studien på barnhemmet och de tre första uppföljningsstudierna. I de fem följande uppföljningsstudierna har jag haft samma medhjälpare i intervjuarbetet. Jag har lyssnat på bandinspelningarna och läst utskrifterna av intervjuerna, tolkat resultaten och skrivit alla publikationer i forskningsprojektet. Det betyder att även om nämnda nackdelar undvikits finns det andra nackdelar, som har att göra med svårigheter att göra avgränsningar och se mönster istället för individer. Efter att ha följt intervjupersonerna under så lång tid vill jag gärna göra deras individuella livshistorier rättvisa men inser att det inte går att göra 26 fallbeskrivningar, som den jag gjort i ett fall (Andersson, 2016). Det är också svårt att, som i denna artikel, avgränsa till en enskild fråga, när så mycket hänger ihop. En artikel om undersökningsgruppens egen nu-situation i vuxen ålder (Andersson, 2017) läses med fördel i anslutning till den här aktuella artikeln. Inför denna artikel, som har som syfte att undersöka relationen till de biologiska föräldrarna i vuxen ålder, har jag haft särskilda etiska betänkligheter.2 Jag har träffat flera av deras föräldrar när barnen var på barnhemmet i 0-4-årsåldern, själv intervjuat deras mamma (i några fall pappa) vid tiden för barnens placering på barnhemmet samt i tre uppföljningsstudier vare sig barnen bodde hemma eller i familjehem. Nu är deras barn, som en gång var små barn på barnhem, i samma ålder eller äldre än deras 2 Den åttonde uppföljningsstudien är godkänd av etikprövningsnämnden i Lund, Dnr 2015/144. 6.2017 socionomen 27