Forskningssupplement 42 1
Barndom i samhällsvård – relation till föräldrar
i vuxen ålder GUNVOR ANDERSSON TITEL: FD i psykologi och professor i socialt arbete. BAKGRUND: Verksam vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hennes undervisning och forskning har i stor utsträckning handlat om barn och familjer i utsatta levnadsförhållanden och om social barnavård. INLEDNING I mitt longitudinella forskningsprojekt, som startade med 0–4-åringar i samhällsvård, har barnens förhållande till sina föräldrar varit ett återkommande tema. Under barndomsåren fick jag del av såväl barns som föräldrars och fosterföräldrars perspektiv på barn – föräldra-relationen. Sedan barnen blev vuxna har endast deras eget perspektiv efterfrågats. Den här artikeln baserar sig på intervjuer med de nu vuxna barnen i den sjunde och åttonde uppföljningsstudien, då de var i 25–30-årsåldern respektive i 35–39-årsålder. Frågan är: Hur beskriver de som vuxna sin relation till föräldrarna och hur kan den förstås? I tidsbilden ingår att början av 1980-talet, då den primära studien genomfördes, var en tid av förändringar i den sociala barnavården i Sverige. Barnhem hade lagts ner och på de barnhem som blev kvar pågick utvecklingsarbete för att förbättra institutionsmiljön, förkorta vistelsetiderna, öka föräldrars deltagande i vården och erbjuda familjeinriktat arbete. Barnhem blev HVB (Hem för Vård eller Boende) och fosterhem blev familjehem, även om de gamla beteckningarna lever kvar. Vid den tiden fanns också en engagerad vårdideologisk debatt mellan behovsorienterat och relationsorienterat synsätt på barn i familjehemsvård (se t.ex. Andersson & Hollander, 1996). Behovslinjens företrädare stödde sig på den brittiska rörelsen för permanenta placeringar eller adoption för att garantera barnen stabilitet och (nya) psykologiska föräldrar (Goldstein, Freud & Solnit, 1978). Relationslinjens företrädare stödde sig på amerikansk forskning (Fanshel & Shinn, 1978), som introducerades i Sverige av ”Barn i kris”-gruppen under ledning av Bengt Börjeson (Börjeson, 1976; Vinterhed et al, 1981). Utgångspunkten för relationslinjen var att barns identitetsutveckling är beroende av bibehållna föräldrarelationer. Om de förlorar kontakten med sina biologiska föräldrar förlorar de också kontakten med en del av sig själva (Cederström 1990; Lindén, 1998). Sven Hessle (1988), en annan företrädare för ”Barn i kris”-gruppen, förklarade skillnaderna så här: 22 socionomen 6.2017 Behovslinjens företrädare väljer ut fosterhem i första hand utifrån deras möjlighet att fungera psykologiskt och socialt stabilt på lång sikt för fosterbarnet. /…/ Relationslinjens förespråkare väljer ut fosterhem i första hand efter deras vilja och förmåga att samarbeta med barnens ursprungsföräldrar utifrån deras gemensamma uppgift att barnet ska återvända” (s. 16). Den pågående vårdideologiska debatten inspirerade mig att ha med föräldra-barn-relationen som en viktig fråga i min egen forskning (se Andersson, 1984, 1988, 1990, 1995, 2005, 2008 b, 2009 a, 2016). GLIMTAR FRÅN ANNAN FORSKNING OM FÖRÄLDRARELATIONER Det finns stor enighet om att det är viktigt för barn i familjehem att få upprätthålla kontakt med föräldrar och syskon. Angloamerikanska (engelskspråkiga) länder skiljer sig visserligen från Sverige i att det kan beslutas om varaktig familjehemsplacering eller adoption, men även där läggs det numera vikt vid fortsatt kontakt med föräldrarna. Skälen är flera, t.ex. för att barn önskar det, för att kontakt hindrar idealisering av föräldrarna, för att det bidrar till känsla av identitet och rötter, för att beslut om varaktighet inte alltid håller (se t.ex. Fox & Berrick, 2007; Millham et al, 1986; Moyers, Farmer & Lipscombe, 2006; Neil & Howe, 2004; Quinton et al, 1997; Schofield & Beek, 2006; Sinclair, Wilson & Gibbs, 2005). Det är inte heller säkert att objektiv varaktighet (permanence i lagens mening) sammanfaller med barns subjektiva upplevelse av varaktighet (Biehal, 2014) eller att legal varaktighet överensstämmer med relationell varaktighet (Cushing, Samuels & Kerman, 2014). Relationell varaktighet betyder då känsla av ömsesidighet och livslång familjeanknytning till en vuxen föräldragestalt, vare sig det är föräldrar, fosterföräldrar, adoptivföräldrar eller andra vuxna, som funnits med i barndomen och förblivit viktiga personer in i vuxen ålder. I de danska forskarna Tine Egelunds och Anne-Dorthe Hestbæks (2003) forskningsöversikt framgår ”den af og til skarpe tone” i den teore