Forskningssupplement 42 1
narkotikamissbruket och kvinnors missbruk ökat oc
h samtidigt den inledningsvis nämnda relationslinjen fått fäste i social barnavård, torde ha påverkat de här aktuella barnens placeringshistoria: Av den hälft som efter den tidiga barnhemsvistelsen flyttade hem, återplacerades hälften. Av den hälft som efter den tidiga barnhemsvistelsen flyttade till familjehem, flyttade hälften hem igen. Både hemgång och återplacering kunde återupprepas och i en tillbakablick höll inte förhoppningar över tid om att föräldrar kommit till rätta med missbruk och dess konsekvenser. Begreppet ”timing” i livsloppsperspektiv kopplar händelser och skeenden till ålder och livsfas. Tidigare har inte undersökningsgruppens avståndstagande eller distanserade hållning till föräldrar framträtt lika tydligt. Det kan bero på att jag förut inte haft samma fokus, men det kan också bero på deras ålder och den fas i livet som de befinner sig i (jfr Werner & Smith, 2001, 2003). Även Sven Hessle och Eva Wåhlander (2000) tycks ha blivit förvånade över de f.d. Skåbarnens avståndstagande från föräldrar i vuxen ålder och deras låga skattning av sin relation till föräldrar, lägst av alla livskvalitetsaspekter. Författarna frågar sig om det beror på att de nu vuxna Skå-barnen var i en livsfas som utmanar till kritisk granskning av föräldrarelationen. I min undersökningsgrupp är det mest slående intrycket att i samband med att de själva får barn kan egna svåra barndomserfarenheter åter göra sig påminda och öka kraften i att vilja ge de egna barnen en bättre uppväxt än de själva hade. Det kan då krävas ett avståndstagande eller en distanserad hållning till föräldrar. Begreppet ”länkade liv” är användbart inför att det är så påtagligt att de nu vuxna barnen på ett eller annat sätt fortsätter att vara länkade till sin ursprungsfamilj (interdependence). Till det yttre kan de avlänka sina biologiska föräldrar men knappast i sitt inre. Även föräldrar, som de tagit avstånd ifrån eller som är frånvarande sedan länge eller döda, kan fortsätta att ta energi och påverka deras psykiska välbefinnande eller periodvis rubba balansen i deras tillvaro. Länkade liv till föräldrar torde också ha hållit kvar några i kriminalitet och missbruk (jfr Andersson, 2016). Intrycket är att alla på ett eller annat sätt som vuxna har inre och/ eller yttre länkar till sina (biologiska) föräldrar, som (tidvis) påverkar dem illa, även om flera också har andra länkar, som påverkar dem väl, inte minst till egen partner och partners familj, något som ofta betonas som viktiga alternativ för dem som klarar sig ”mot alla odds” (jfr Andersson 2017). Begreppet egenkontroll eller eget aktörskap (human agency) i livsloppsteori står för individens möjlighet eller förmåga att med egen kraft styra sitt livslopp. Begreppet har paralleller i andra teorier, som t.ex. i barndomssociologins syn på barn som aktiva subjekt och i hur individuell förmåga och 36 socionomen 6.2017 individuella kompetenser bidrar till motståndskraft, resilience, inom utvecklingspsykopatologin. Även om det inte går att bortse från vikten av omgivningsfaktorer framhålls vanligen individuella dispositioner och kompetenser som en viktig beståndsdel, när likartade utsatta barndomsförhållanden leder till olika vuxenliv. Vad är det då för individuella kompetenser som bidrar till att hålla föräldrar på avstånd, när det behövs för att klara sitt eget liv bättre än föräldrarna gjorde? Det kan vara så olika och sammansatta skäl att det kräver analys på individnivå. Knappast går det dock utan självförtroende och hopp om att det ligger i individens makt att påverka sin egen livssituation. Slutord Vikten av bibehållna relationer och/eller fortsatt kontakt med föräldrar, när barn är placerade utanför hemmet, har starkt forskningsstöd. Det gäller enligt internationell forskning även för barn i permanenta familjehem och i adoptivhem (jfr Andersson, 2009 b; Quinton et al, 1999; Schofield & Beek, 2006). Det är också klarlagt att de flesta barn i samhällsvård önskar kontakt med föräldrar, även om de inte önskar flytta hem. Det är inte mer eller mindre kontakt som är frågan utan vad som kan göras för att de inte ska bli besvikna i den kontakten. När barn med erfarenheter av samhällsvård följs upp så långt in i vuxen ålder, som i det här aktuella longitudinella forskningsprojektet, blir det tydligt att de även som vuxna och själva föräldrar har bekymmer med sina föräldrar. Det är bekymmer som på många sätt är igenkännbara från deras barndom. Även om de själva valt andra livsbanor, har föräldrar i stor utsträckning stannat kvar i sin, vad avser missbruk, psykisk sjukdom och utanförskap. Avslutningsvis kan det konstateras att det sociala arvet inte (längre) är obönhörligt men att positiva förändringar i livsloppet kan kräva distans till föräldrarna. Hur smärta och besvikelser relaterade till föräldrar ska undanröjas eller minska i kraft bör vara något att reflektera över inte bara inom socialt arbete utan också inom andra verksamheter, som möter barn och vuxna med utsatta barndomsvillkor. Denna artikel ger förhoppningsvis underlag för sådana diskussioner. • REFERENSER Andersson, Gunvor (1984) Små barn på barnhem. Lunds universitet: Psykologiska institutionen (akademisk avhandling). Andersson, Gunvor (1988) En uppföljning av barn som skilts från sina föräldrar. Lunds universitet: Meddelanden från socialhögskolan, nr 1. Andersson, Gunvor (1990) Barns förhållande till föräldrar och fosterföräldrar. Nordisk Psykologi, 42 (1), 59-74. Andersson, Gunvor (1995). Barn i samhällsvård. Lund: Studentlitteratur.