Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement och påverkar välbefinnandet
över tid – kanske innan barnen har ord för det (jfr Andersson, 2016). AVSLUTNINGSVIS I denna artikel används undersökningsgruppens placeringshistoria som en aspekt på deras barndomserfarenheter. Instabilitet i placeringar och återplaceringar används ofta som ett mått på utfall av samhällsvård, även internationellt. Här visar jämförelser med nationella akt- och registerstudier att på gruppnivå är undersökningsgruppens erfarenheter därvidlag inte särskiljande. Det är så här variationen kan se ut över tid för barn med erfarenheter av samhällsvård. Hur går det för dem som vuxna? Jämförelser har gjorts med nationella registerstudier, som på variabelnivå visar att barn med erfarenheter av samhällsvård som vuxna är förlorare i många avseenden, när de jämförs med jämnåriga i befolkningen. Det är inte lika lätt att finna jämförelsedata från longitudinella studier, som studerar interaktionen mellan person och omgivning i ett komplext samspel över tid. IDA-studien (Individual Development and Adjustment), som följt en kohort av 10-åringar i en svensk stad över skolåren upp till 26 års ålder, har inte erfarenheter av samhällsvård som utgångspunkt (Magnusson, 1988). I den studien, liksom i Kauai-studien, var barnen födda 1955, dvs. en generation tidigare än barnen i min undersökningsgrupp. I båda dessa omfattande longitudinella studier är dock egen familjesituation, utbildnings- och arbetssituation, hälsa och välbefinnande viktiga aspekter på hur det har gått för dem som vuxna. I det komplicerade samspelet mellan person och omgivning över tid torde placeringshistoria vara en aspekt (jfr Andersson, 2008 a, b, 2016). Jag kan dock här konstatera att hur det gått för mina intervjupersoner som vuxna inte har något enkelt samband med deras placeringshistoria. Hälften av 35–39-åringarna har det gott ställt med arbete och ekonomi och de fördelar sig tämligen jämnt över de fyra grupper, som utifrån placeringshistoria skiljer sig åt. Även de som har det sämre ställt i dessa avseenden, men klarar sig med hjälp av försörjningsstöd eller sjukersättning, fördelar sig mellan grupperna. Några av dem som har en historia av missbruk och kriminalitet har lämnat den bakom sig och är väl etablerade i samhället, men det finns också de som är i pågående kriminalvård eller rättspsykiatrisk vård eller väntar på att avtjäna nytt fängelsestraff. Kopplingen till deras placeringshistoria är tydligast vad gäller ungdomsinstitution. De som varit på ungdomsinstitution på grund av missbruk och kriminalitet i tonåren har också sämre social anpassning vid 35-39 års ålder. Här återfinns endast pojkar, eftersom den enda flickan med erfarenhet från ungdomsinstitution utgör bortfall i den sista uppföljningsstudien. Med tanke på undersökningsgruppens bakgrund och med tanke på de villkor under vilka de har kämpat med sin sociala anpassning och psykiska hälsa framstår det inte som ”rättvist” att jämföra dem med andra grupper, som aldrig varit i samhällsvård eller aldrig delat deras erfarenheter av instabilitet och annat bekymmersamt i barndomsvillkor. De har inte bara det gemensamt att de har varit i samhällsvård utan också att de upplevt allvarliga missförhållanden i hemmet både innan de vid någon tidpunkt före sin fyraårsdag placerades utanför hemmet och när de senare bodde hemma hos endera föräldern. I sin familjebakgrund har de ett tungt socialt arv (jfr Hessle, 1988; Jonsson, 1969). Det har åtminstone stundtals avsatt spår i deras psykiska hälsa och välbefinnande. Som grupp har de emellertid i 35–39-årsåldern klarat sig klart bättre än sina föräldrar, både vad gäller omsorg om de egna barnen och stabilitet i sin familjesituation och vad gäller bostad, arbete och försörjning. Påtagligt är stödet de flesta upplever från sambo/hustru/man, men de betonar också sitt eget aktörskap, sin egen kamp och känner stolthet över sin väg framåt. De förmedlar hopp om att förändring är möjlig. Det är också något som betonas i Kauai-studien (Werner & Smith, 2003, s. 240): ”Våra resultat visar att tidigare händelser i deras liv inte är det enda som påverkar deras senare förmåga att anpassa sig till arbete, äktenskap och föräldraskap”. • Referenser Andersson, Gunvor (1984) Små barn på barnhem. Lunds universitet, Psykologiska institutionen (akademisk avhandling). Andersson, Gunvor (1988) En uppföljning av barn som skilts från sina föräldrar. Lunds universitet: Meddelanden från socialhögskolan, nr 1. Andersson, Gunvor (1991) Små barn i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur. Andersson, Gunvor (1995) Barn i samhällsvård. Lund: Studentlitteratur. Andersson, Gunvor (2000) Barnen i socialt arbete – en maktlös grupp. I: Meeuwisse, A., Sunesson, S. & Swärd, H. (red.) Socialt arbete. En grundbok. Stockholm: Natur och Kultur (första upplagan). Andersson, Gunvor (2005) Family relations, adjustment and well-being in a longitudinal study of children in care. Child and Family Social Work, 10, 43-56. Andersson, Gunvor (2007) Normalitetens gränser i social barnavård. I: Svensson, K. (red.) Normer och normalitet i socialt arbete. Lund: Studentlitteratur. Andersson, Gunvor (2008 a) Utsatt barndom – olika vuxenliv. Ett longitudinellt forskningsprojekt om barn i samhällsvård. Stockholm: Stiftelsen Allmänna Barnhuset, nr 2. Andersson, Gunvor (2008 b) Barndomens placeringar och ungas tillbakablick. Socialvetenskaplig tidskrift, årg. 15, nr 2, 76-96. 6.2017 socionomen 19