Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement »Positiva förändringar i liv
sloppet kan kräva distans till föräldrarna.« besvikelse mot dem, inte sällan kopplade till deras fortsatta missbruk. Förhoppningar om eller nya försök till kontakt i vuxen ålder hade lett till nya besvikelser. I denna grupp hade ingen en mamma som var död, medan tre hade en pappa som var död. Här fanns en som i vuxen ålder (istället) såg sina f.d. fosterföräldrar som sina föräldrar. GRUPP 4. FAMILJEHEM DIREKT EFTER BARNHEMSVISTELSEN MEN SENARE ÅTERGÅNG HEM De sex barnen i den här gruppen flyttade alla från barnhemmet till familjehem. För ett barn blev det ett oplanerat avbrott, men de andra stannade i två-tre år i sitt familjehem, varefter det blev en planerad hemflyttning. Deras mamma bedömdes då ha ordnat upp sin sociala situation och kommit till rätta med sitt missbruk. Barnen kom alla att bo hemma i minst två år men fyra av sex återkom i samhällsvård, via barnhemmet eller direkt till familjehem (samma eller nytt). Egentligen var det bara ett barn (en flicka) som stannande hemma resten av barndomen, eftersom det andra barnet (en flicka) långa tider (informellt) tog sin tillflykt till mormor. Viola var under barndomen ett av få exempel på en varaktig återgång till hemmet efter ett par år i familjehem. Hon bodde hemma tills hon var 18 och berättade efteråt att hon hade ”väldigt dålig kontakt” med sin mamma de närmaste åren därefter. Hon var i 25-årsåldern när hon tog kontakt med sin mamma igen. Mamma blev ”otroligt glad” att träffa henne och själv kände hon det som en lättnad, det var ”skönt” även om hon blev orolig, ”för jag såg att det inte alls var bra ställt med henne”. Kort efter att mamman flyttat till ett behandlingshem (efter rättegång), dog hon av en överdos. Viola var då 26 år och fick inblick både i sin mammas tidigare missbrukshistoria och i den misär som mamman levt i under sina sista år. Det var smärtsamt, ”håller väl fortfarande på att bearbeta det”, säger hon som 38-åring. Sin pappa hade hon ingen kontakt med under barndomen, men hon skrev ett brev till honom i 23–24-årsåldern och han ringde direkt, ”det kändes jättebra”. Vid den sista intervjun var hon emellertid besviken på honom, ångrade ibland att hon tagit kontakt med honom, ”han är bara pappa på papper”. Nilla (28) var besviken på sin mamma som ”satt inne igen för fem år sedan… hon har hållit på att ta (narkotika) hela tiden utan att vi vetat om det… känns som ett hugg på något sätt”. Nu ville hon inte vara för nära, för mamma ”sätter alltid sig själv först, så är det fortfarande, blir inte hon gynnad, så bryr hon sig inte… och jag har mitt liv att ta itu med”. Vid den tiden var hon glad för att ha återfått kontakt med sin pappa, ”vi träffas rätt mycket nu”. Nilla (37) hade fortsatt kontakt med sin mamma, men poängterade att det inte går att prata med henne om det som varit. Hennes pappa hade dött för ett år sedan. Ingrid (27) var besviken på sin mamma, som hade varit ”nykter” i fyra år, men när hon nyligen blivit vräkt hade hon flyttat till Ingrids pappa (igen) och de hade åter börjat missbruka våldsamt. ”Jag har faktiskt sagt upp mitt band till henne… det är så jobbigt med / sonen/ han är så stor nu och han ska inte behöva leva i detta genom morföräldrarna.” Hon och mamma hade ju fått ”så himla bra kontakt igen efter allting”, så besvikelsen över hennes återfall var smärtsam, liksom tankarna bakåt. ”Nu tänker jag hela tiden att jag har svårare och svårare för att förlåta det.” Som 36-åring hade hon kommit närmare sin mamma igen, efter pappans död fem år tidigare, ”av skador från drickandet”. Ola hade utan tvekan haft ett nära förhållande till sin mamma, men när han intervjuades som 27-åring var han mycket upprörd över sin mamma, ”hatade” henne för att hon inte ”gjort rätt för sig” i gemensamma knarkaffärer. Som 36-åring saknade han djupt sin mamma, som nu varit död i fem år, ”då föll allting, allting försvann under fötterna”. Han hade fortsatt kontakt med sin pappa men uttryckte inte lika starka känslor för honom som för sin mamma. Torsten (27) hade bott hos sin mamma, när han inte suttit i fängelse. Han tyckte att han förstod henne nu, vilken makt droger har över människan. Visst hade han känt sig sviken av henne, ”men jag tycker att kontakten nu är bra, allt är förlåtet och vi pratar mycket.” Vid det sista intervjutillfället, nio år senare, hade hans mamma varit död i fem-sex år, men det var fortfarande alltför smärtsamt för honom att tala om henne. Torsten hade då nyligen träffat sin pappa: ”För mig är han inte min pappa, förra gången jag träffade honom var för 10-15 år sedan. Uffe (29) träffade sin mamma ofta men ”hur det är med mamma och narkotikan vet jag inte, jag kan inte (längre) se det på henne”. Hans pappa hade dött två år tidigare. Som yngre ”visste jag 6.2017 socionomen 33