Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement »Hur det gått för barnen som
vuxna har inget enkelt samband med deras placeringshistoria.« ordnat med arbete och ekonomi. De har haft att kämpa i större motlut än andra, som inte delar deras erfarenheter av en utsatt barndom. Även de som har haft svårt att bryta sig loss från länkade liv i missbruk, kriminalitet och utanförskap menar att de gjort egna val. HÄLSA OCH VÄLBEFINNANDE Fysisk hälsa framställs inte som ett stort problem, de flesta mår bra, t.ex. ”jättebra”; ”väldigt, väldigt bra”; ”dunder(bra)”; ”jag känner mig väldigt stark (fysiskt)”; ”aldrig haft några fysiska problem”; ”har god hälsa”. Några (fyra) medicinerar regelbundet mot fysiska besvär som låg ämnesomsättning, struma, ryggproblem och ledgångsreumatism. Några (tre) nämner kroppsliga sviter av missbruk och olyckor, ”i och med att jag har knarkat som jag gjort” - ”det livet jag har levt”. Psykisk hälsa är det mer bekymmer med och de har betydligt mer att säga om den än om sin fysiska hälsa. Psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser berättar de om som har sjukersättning och svag eller ingen förankring på arbetsmarknaden, men nedstämdhet och depressioner har flera andra också erfarenhet av, även av dem som i övrigt är välfungerande. Jag ska inte gå närmare in på de omfattande psykiatriska diagnoser som har lett till rättspsykiatrisk vård för ett par av männen. Jag ska inte heller gå in på den ångest och depression som är en del av anledningen till sjukersättning för ett par av kvinnorna. Istället ska jag med några ord beröra ADHD-diagnos (Attention Deficit Hyperactive Disorder), eftersom den diagnosen går att koppla till en översiktsartikel av Tommy Lundström (2016), som visar på nationell överrepresentation hos den sociala barnavårdens klienter. Diagnosen betecknas som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och har ökat betydligt i omfattning under de senaste 20 åren, särskilt bland dygnsvårdade barn (på institution och i familjehem), finner Lundström. Författaren problematiserar ökningen över tid och visar att ADHD-medicinering och ADHD-diagnos år 2013 gällde 3,6 respektive 4,9 procent av ej dygnsvårdade pojkar (13-17 år) men 19,8 respektive 21,1 procent av pojkar familjehem. I min undersökningsgrupp fick ingen diagnosen som barn, men nu berättar fyra (av 11) män att de har fått diagnosen ADHD i vuxen ålder, vilket kan omräknas till 36 procent. Själva kan de se det som en lättnad: ”Jag fick äntligen veta att jag har ADHD och det förklarar en del om hur mitt tillstånd varit… Just nu håller jag på med insättning av mediciner som ska hjälpa lite.” – ”Jag har ADHD och är bipolär, ganska vanligt tillsammans. Jag medicinerar för dem så det funkar bra, absolut. Jag har ett inre lugn som jag inte haft tidigare.” Även utan diagnoser eller sociala problem är det flera som känner av depressioner emellanåt och bara några få säger att de mår ”jättebra” utan reservationer. De andra har reservationer av typ: ”Svackor under graviditeterna, … sängliggande… kunde inte röra mig… migrän… heltidssjukskriven.” – ”Det kan vara upp och ner, jag kan må dåligt emellanåt och känna mig deppig.” – ”Men livet har ju varit upp och ner, där har varit dalgånger också, jag har varit sjukskriven för depression ett tag, men det är ju rätt länge sen nu, och jag går på /antidepressiv medicin/, det käkar jag varje morgon, det har jag gjort de senaste sju åren.” – ”Det har hänt en del… tog ut mig … hela situationen fick mig att bli sårbar… depression. Jag har nog legat på en hög stressnivå hela mitt liv… fruktansvärt anpassbar, nyttig reflektion som har fått mig att stanna upp (medicinerar nu regelbundet i låg dos).” – ”Psykiskt har det varit tufft arbetsmässigt… Jag är svag rent psykiskt, en ömtålig själ.” I frågan om åtgärder för psykiska bekymmer är det medicinering som är det vanligaste i nutid, det är framför allt medicinering mot ADHD och depression. En del har avvisat erbjuden medicinering mot depression och tycker att de klarar sig bra med att prata med sin partner eller annan närstående. Flera har enstaka eller upprepade erfarenheter av samtalskontakt med psykiater, psykolog eller kurator, som de inte tycker att de fått så mycket hjälp av. Någon enstaka är nöjd med genomgången samtalsterapi. En gick till psykolog efter ett självmordsförsök och berättade om sin barndom, ”men hon bara sa att ’jag kan inte hjälpa dig’ och ’jag kommer inte vidare med dig’. Hon tyckte bara jag tjatade om 6.2017 socionomen 17