Forskningssupplement 42 1
Långrecension att göra med att kärnan i Levins an
alys, vilket han själv pekar på, utgörs av en extremgrupp, det vill säga de ungdomar som placeras vid SiS-institutioner. Samtidigt hävdar han att slutsatserna har generell räckvidd för barnavårdsarbetet. Hur det än är med den saken blir hans analys något att ta spjärn mot för den som har en annan syn på förutsättningarna för det sociala barnavårdsarbetet. Finns det då någon väg ut ur mörkret? Levin använder begreppet anti-institutionell praktik för att fånga in sådana insatser som görs i olydnad och i motstånd till den dominerande institutionella logiken och som är tätt kopplat till det personliga och professionsetiska ansvaret socialarbetarna enligt Levin måste ta. Något motsägelsefullt argumenterar han på bokens sista sida för möjligheten till ett annat socialt arbete: ”egentligen krävs inte någon större kraft. Det krävs att vi vågar möta oss själva och se och erkänna vårt ansvar för den andre, att bygga vårt handlande på kunskap och sträva efter att söka en sanning. Men detta lilla steg är så omvälvande och hotfullt för makten att något sådant har mycket svårt att ske” (s. 326). Det är naturligtvis lite orättvist att för en så omfattande bok som denna peka på sådant som saknas. Men vi vill ändå lyfta fram ett par saker. Det första gäller privatiseringar av socialt arbete i allmänhet och institutionsvård i synnerhet. Statlig och kommunal institutionsvård är idag undantag; de flesta barn i institutionsvård placeras vid HVB som drivs av privata företag och i allt större utsträckning av stora vårdkoncerner. Också öppenvårdsarbetet och delar av utredningarbetet drivs i ökad utsträckning av privata företag. Till skillnad från Levin finns det dock de som ser mer positivt på att privata företag och ideella organisationer tar över socialtjänstens behandlande uppgifter (se t ex Margareta Hydéns artikel ”Socialt arbete 2.0” i Socionomen nr 8, 2016). Oavsett detta skulle man till Levins fyra logiker kunna foga en femte, nämligen marknadslogiken där (höga) vinster utgör en del av eller själva målet med verksamheten. Vi vill också helt kort peka på att vad man skulle kunna kalla en medicinsk logik fått ökat genomslag på senare år. Detta särskilt vid SiS-institutioner där omkring en tredjedel av ungdomarna medicineras för ADHD. En kritisk notering är att det är svårt att i Levins bok få syn på de aktörer som skapar regelverk och riktlinjer för det sociala arbetet. De som så att säga bygger den järnbur som socialarbetarna sitter i blir osynliga. I Levins framställning syns ungdomarna tydligt och socialarbetarnas vånda i det svåra arbetet är uppenbar. Men de andra aktörerna, de som bestämmer hur det skall vara och därmed utgör makten, vilka är de och hur gör de? Levin avfärdar kanske lite väl lättvindigt aktuella reformeringsförsök och berör knappast alls de viktiga diskussioner som idag handlar om till exempel utökat barnskydd, tvångets plats i barnavården och förändringar i lagstiftningen. I stället hoppas han på en rörelse underifrån, från socialarbetarna själva som skall spränga eller i vart fall göra utbrytningsförsök från järnburen. Avslutningsvis: Vi vill starkt anbefalla Levins bok för läsning. Det handlar om en välformulerad text, men som nog kunde kortats genom att undvika upprepningar och ta upp färre trådar. Med detta sagt vill vi understryka att boken ger viktiga teoretiska och empiriska insikter om den sociala barnavårdens villkor och i hög grad underlag för diskussioner. Konklusionerna är i huvudsak pessimistiska – och därmed utmanande – men Levin berör också de glipor i ärendehandläggningen och i de institutionella villkoren, där det professionella, empatiska och ”verkliga” sociala arbetet kan bedrivas. Om det senare (så svårfångade) hade vi gärna läst mer, men det kanske är ett ämne för kommande skrivprojekt för Claes Levins del. • TOMMY LUNDSTRÖM, PROFESSOR I SOCIALT ARBETE VID STOCKHOLMS UNIVERSITET MARIE SALLNÄS, PROFESSOR I SOCIALT ARBETE VID STOCKHOLMS UNIVERSITET ANMÄL DIG PÅ SYD.PSYOH.SE 6.2017 socionomen 43 30 NOVEMBER 2017 | SCANDIC TRIANGELN | MALMÖ PSYKISK (O)HÄLSA – SYD Psykisk (o)hälsa Syd i Malmö är södra Sveriges mötesplats för alla som kommer i kontakt med psykisk ohälsa i sitt yrke på olika sätt. ETT AXPLOCK UR PROGRAMMET: Plenum: Att leva med inbillad fulhet Moderator: Emanuel Karlsten, journalist Medverkande: Johanna Hisbro, att leva med dysmorfofobi Bakomliggande orsaker till samsjuklighet mellan ADHD och beroendesjukdom Charlotte Skoglund, MD, PhD, överläkare Rötter och vingar – om bråttomsamhället, själen och konsten att bevara sig själv Göran Larsson, präst, leg psykoterapeut Professionellt och etiskt förhållningssätt i arbetet med ensamkommande ungdomar Carl Pether Wirsén, psykoterapeut, fil mag, specialisering inom kris- och traumapsykologi Att möta personer med dubbeldiagnos – missbruk och psykisk störning Stefan Sandström, leg psykolog Ungdomar i riskzonen Dashmire Osmani och Tove Lundell, sektionschefer på individ- och familjeomsorg, enheten öppenvård i Malmö Stad Hur förebygger vi psykisk ohälsa – alltifrån universella metoder till individinriktade Peter Währborg, MD, PhD, Professor emeritus Älska mig för den jag är! Camilla och Sam Gisslow, mor och son Tid och plats: 30 november 2017, Scandic Triangeln i Malmö. Deltagaravgift: 1 995:– inklusive för-/eftermiddagskaffe och lunch. Priset är exklusive moms. Anmälan och information: Telefon 08-23 73 10 eller e-post info@expomedica.se. Hela programmet hittar du på syd.psyoh.se. Arrangör: Mediapartner: