Forskningssupplement 42 1
Forskningssupplement tig relation till andra förä
ldragestalter, som pappas sambo, mormor eller farmor, fosterföräldrar. Enligt anknytningsteori är det viktigaste för utvecklingen att ha en trygg och varaktig relation till någon vuxen, förälder eller annan föräldragestalt. Anknytningsperspektivet är fruktbart även för att förstå relationsutveckling i vuxen ålder (Andersson, 2009 a; Howe, 2011; Shaver & Mikulincer, 2011). Som framgår både av egen och av andras forskning (ovan) finns det flera skäl att värna om att barn får behålla kontakt med sina föräldrar under tiden i samhällsvård, t.ex. för kontinuitet, identitet, rötter samt sannolikheten att det endast är den biologiska familjen som finns där, när samhällsvården upphört. Det behöver med andra ord inte alltid formuleras i anknytningstermer (jfr Bullock et al, 2006). Trygg anknytning till föräldrar eller andra föräldragestalter ses som en skyddande faktor i utvecklingspsykopatologi och som en verksam beståndsdel i resilience, motståndskraft, även om mycket annat i familj, skola, kamratmiljö och omgivande samhälle kan utgöra skydd – men också risk – för barn i utsatta levnadsförhållanden (se Andersson, 2008 a). Annan forskning har uppmärksammat den känsliga tiden i övergången mellan barn och vuxen, då barn som lämnar familjehemsvård (care leavers) inte har det stöd av sina föräldrar som andra jämnåriga har. I min undersökningsgrupp flyttade flera tidigt (i 16–18-årsåldern) till eget boende, varav fem (av 13) från sitt familjehem och fyra (av 8) från sitt föräldrahem, medan fem vid den tiden befann sig på ungdomsinstitution. Begreppet tidig adultification (Singer & Cosner Berzin, 2015) är här tillämpbart. Sällan sträcker sig forskning om barn med erfarenheter av samhällsvård längre än till en övergångsperiod eller upp till 25 år. Kanske är det först senare, som det blir vanligare att ta avstånd från föräldrar för att klara sitt eget liv? Werner och Smith (2001, 2003) konstaterade i sin longitudinella studie att trettioårsåldern var en tid av betydelsefulla omsvängningar i riktning mot positiv förändring, särskilt för dem som tillhörde högriskgruppen. Viktiga vändpunkter var då t.ex. stöttande partner och eget föräldraskap. De som ”mot alla odds” växt upp till kompetenta vuxna med en välanpassad tillvaro hade, till skillnad från andra, distanserat sig från sina föräldrar och syskon för att slippa dras med i deras materiella och känslomässiga problem. Det gällde också i min undersökningsgrupp att en välanpassad tillvaro hörde ihop med en stöttande partner och distans till föräldrar, medan de med de största egna bekymren med kriminalitet och missbruk inte hade detta (jfr Andersson, 2016, 2017). Många i undersökningsgruppen skulle med all säkerhet stödja Werners och Smiths konstaterande att balansgången mellan de nya känslomässiga banden till partnern och barnen och den gamla familjelojaliteten, som var förknippad med smärtsamma minnen, var ansträngande. Vid en jämförelse mellan de fyra grupperna med olika placeringshistoria (enligt ovan) finns många likheter i de nu vuxna barnens föräldrarelationer och i hur de ser tillbaka på dem. Det finns emellertid också vissa skillnader. De som under barndomen bott hemma (grupp 1) och de som bott i familjehem (grupp 2) hade olika erfarenheter att bearbeta och olika skäl till avståndstagande i vuxen ålder. Vid en jämförelse mellan dem som bott hemma ett antal år före familjehemsplacering (grupp 3) och dem som flyttade hem efter ett antal år i familjehem (grupp 4) är avståndstagandet mer konsekvent i den förra gruppen än i den senare. På gruppnivå är det grupp 4, som haft mest kontakt med sina föräldrar eller en av dem i vuxen ålder. Det är också där det finns mest erfarenhet av föräldrars död, eftersom alla vid sista intervjutillfället hade en mamma och/eller pappa som var död. En nationell registerstudie (Vinnerljung et al, 2007) visar att barn med erfarenhet av samhällsvård vid 25 års ålder i större utsträckning än jämnåriga i befolkningen har en eller två föräldrar som är döda. Vid 35 års ålder finns inga jämförelsetal, men i den här aktuella undersökningsgruppen hade 15 av 20 vid den åldern minst en förälder som var död. Livsloppsperspektiv Anknytningsteori och utvecklingspsykopatologi, med sina bärande begrepp risk- och skyddsfaktorer och resilience, har varit användbara teoretiska perspektiv i mitt longitudinella forskningsprojekt (Andersson, 2008 a, 2009 a). Det finns inga motsägande men en del tillkommande aspekter i livsloppsteori som jag finner användbara, när det longitudinella projektet sträcker sig långt in i vuxen ålder. Livsloppsperspektiv lyfts fram som ett fruktbart perspektiv i longitudinella studier, även inom socialt arbete (se t.ex. Nurius, Prince & Rocha, 2015; White & Wu, 2014). Glen Elder (1996, 1998) formulerade fyra nyckelfaktorer som bestämmande för hur livsloppet formas: 1) tid och plats (historical time and place); 2) timing (the timing of lives); 3) länkade liv (linked or interdependent lives); 4) egenkontroll/ eget aktörskap (human agency). Vad avser tid och plats är det inte oväsentligt att barnen i undersökningsgruppen var barn i en tid med ökad familjeinriktning i social barnavård, ökad betoning på bibehållen kontakt med föräldrar i placering utanför hemmet och inriktning på återgång till hemmet. Samtidigt var det en tid av ökat missbruk, även bland kvinnor. Tommy Lundström (1993) konstaterade ”Från att ha haft en relativt undanskymd position förefaller missbruk vara det skäl som dominerar under 1970- och 1980-talen” (s.199). För många i min undersökningsgrupp var föräldrars missbruk en källa till bekymmer och besvikelser även i vuxen ålder och ett skäl att hålla distans. Några hamnade själva i (narkotika) missbruk. Kopplingen mellan den tid och plats, då 6.2017 socionomen 35