Forskningssupplement 43 1
Forskningssupplement FORSKNINGENS UPPGIFTER Inled
ningsvis kan vi konstatera att majoriteten av de tillfrågade menar att forskningen har en mångfald uppgifter, funktioner och syften; mer än hälften har angett att man instämmer helt eller delvis i samtliga av de tänkbara uppgifter som presenterades i enkäten. Enligt forskarna själva ska vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete med andra ord leva upp till rätt många och tunga förväntningar. Av tabell 3 framgår att utveckling av kunskap om patienter, elever respektive klienter genomgående framstår som den absolut viktigaste forskningsuppgiften, vilket kanske inte är så förvånande eftersom det här handlar om olika typer av människobehandlande verksamheter. Vi kan också notera ett par iögonfallande skillnader som rör forskningens praktikorientering. Inom vårdvetenskap betonas i mycket högre utsträckning att forskningen ska bidra till metodutveckling inom yrkespraktiken respektive bidra till evidensbaserad praktik, något som klart färre forskare inom utbildningsvetenskap och socialt arbete är överens om. Rimligtvis är detta en spegelbild av att evidensbaseringen är klart mer kontroversiell inom akademin när det gäller såväl skolan och lärarnas yrkespraktik som socialtjänsten och socionomernas övriga arbetsfält (mer om detta längre fram). När det gäller att kritiskt granska yrkespraktiken är det något fler forskare inom utbildningsvetenskap och socialt arbete som menar att det tillhör de viktigaste forskningsuppgifterna. Uttrycket ”att kritiskt granska” kan säkerligen uppfattas på olika sätt, och behöver inte stå i någon motsatsställning till att utveckla arbetsmetoder eller evidensbaserad praktik. Många skulle säkert mena att det förstnämnda – genom att studera hur sjuksköterskor, lärare eller socionomer utövar sin praktik och de villkor som omgärdar denna, eller genom effektutvärderingar av olika arbetsmetoder – är en förutsättning för det sistnämna. Däremot verkar intresset för att studera yrkespraktiken generellt sett ha tydligare instrumentella förtecken inom vårdvetenskap. Det sistnämnda understryks av att en större andel av doktorsavhandlingarna i vårdvetenskap har varit inriktade mot studier av arbetsmetoder, men framför allt oftare haft ett inslag av utvärdering av dessa (Dellgran, 2014). Drygt hälften av avhandlingarna i omvårdnad, och två tredjedelar av avhandlingar skrivna av sjuksköterskor som disputerat i medicinskt ämne, har haft utvärderande ambitioner i någon grad, vilket är långt mer än dubbelt så många som inom utbildningsvetenskap och socialt arbete. Dessutom anger klart fler sjuksköterskor än lärare och socionomer med forskarexamen att ett viktigt motiv för att överhuvudtaget genomgå en forskarutbildning var en önskan om att bidra till att utveckla just arbetsmetoder (Dellgran & Höjer, 2017). Vårdvetarna har i allmänhet också en mer positiv inställning till utvärdering av arbetsmetoder och evidensbaserad praktik. Över 90 procent av de tillfrågade forskarna i vårdvetenskap menar att en ökad evidensbasering förbättrar kvaliteten på yrkespraktiken, jämfört med 40 respektive 20 procent inom utbildningsvetenskap och socialt arbete (se tabell 4). En näraliggande punkt där uppfattningarna går aningen isär gäller forskningens presumtiva uppgift att stärka berörda professioner. Även detta kan rimligtvis uppfattas på lite olika sätt men vi kan konstatera att det återigen råder en viss skillnad mellan vårdvetenskap och socialt arbete. Drygt en tredjedel inom det förstnämnda instämmer helt i att detta är en viktig uppgift för forskningen, mot enbart drygt en femtedel inom det sistnämnda. Två av de tänkbara forskningsuppgifterna tar sikte på akademiska och inomvetenskapliga utmaningar, nämligen att stärka forskningsämnets akademiska status respektive utveckling av teori. Det förstnämnda har en förhållandevis högre prioritet inom vårdvetenskap. En möjlig tolkning är att etableringen och konsolideringen av omvårdnad och vårdvetenskap har skett i förhållande till den mycket starka status och hävdvunna position som präglar läkarvetenskapen och den medicinska forskningen, medan utbildningsvetenskap (som bland annat inrymmer det sedan länge etablerade pedagogikämnet) och socialt arbete inte i lika hög grad upplever ett behov av att hävda sig gentemot samhällsvetenskapliga granndiscipliner. Beträffande teoriutveckling ser vi en omvänd skillnad: nästa dubbelt så många inom utbildningsvetenskap och socialt arbete jämfört med vårdvetenskap instämmer helt i att detta är en viktig forskningsuppgift. Teorifrågans ställning framträder också i doktorsavhandlingarna: närmare 30 procent av avhandlingar skrivna av sjuksköterskor som disputerat i medicinskt ämne innehöll t.ex. enligt egen utsago inte någon teori överhuvudtaget (Dellgran, 2014). Att teorifrågan är mer betonad i utbildningsvetenskap och socialt arbete är kanske inte så förvånande med tanke på att dessa återfinns inom en samhällsvetenskaplig miljö och kultur i vilken teori ofta har en statusbehängd och omhuldad position. Nödvändigheten av teori i forskning och praktik motiveras måhända på delvis olika sätt, men är en mycket stark norm inom dessa ämnesområden, och ingår som en naturlig del i socialiseringen av varje ny lärar- och socionomstudent och blivande forskare. I socialt arbete har både internationellt och nationellt dessutom just behovet av specifik teoriutveckling hävdats sedan länge, dels som en viktig 1.2018 socionomen 11