Forskningssupplement 43 1
Forskningssupplement MELLAN INSTRUMENT OCH KONTEX
T Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det såväl mellan som inom vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete föreligger skillnader i synen på vad forskningen främst ska syssla med och ha för funktioner. Vissa skillnader är mer iögonfallande, andra mer marginella. Att uppfattningarna skiljer sig åt inom respektive område är inte så förvånande. Det handlar om diversifierade, heterogena forskningsområden med många subspecialiteter och med forskare som dels har disputerat i olika ämnen, dels har varierande praktiska erfarenheter som sjuksköterska, lärare eller socionom, vilket kan ge upphov till olika uppfattningar om forskningens roll vis-à-vis respektive professionsfält. Den kanske tydligaste – men inte helt entydiga – slutsatsen är att vårdvetare i större utsträckning är mer praktik- och professionsorienterade än sina forskarkollegor inom utbildningsvetenskap och socialt arbete. De sistnämnda betonar oftare att forskningens huvuduppgifter bör handla om att studera relevanta samhällsförändringar och dess konsekvenser samt att påverka politiken på respektive område. På en punkt är man dock överens: den särskilda prioritet som bör ges till forskning för att öka kunskaperna om patienter, elever och klienter. Det man är minst överens om gäller evidensbaserad praktik. Påfallande fler forskare i vårdvetenskap instämmer i att forskningens huvuduppgift är att bidra till en evidensbaserad praktik. Inom utbildningsvetenskap och socialt arbete är meningarna mer delade. Det ligger nära till hands att tro att detta har att göra med hur man ser på evidensbaserad praktik i sig. Uppenbarligen har fler vårdvetare en större tilltro till dess förutsättningar och faktiska möjligheter inom sjukvården, medan evidenskonceptet varit långt mer omtvistat inom utbildningsvetenskap och socialt arbete, såväl i Sverige som internationellt (Bergmark et al., 2011, Björk, 2016, Biesta, 2007a, Hammersley, 2009, Bridges, 2008, Evaldsson & Nilholm, 2010, Levinsson, 2013). Kontroverserna har bland annat rört möjligheterna att överhuvudtaget producera evidens inom dessa verksamheter, och möjligen har den något mer positiva hållningen inom vårdvetenskap att göra med bättre förutsättningar än inom skolan och socialtjänst att bedriva så kallad klinisk forskning. En annan springande punkt har varit vilken innebörd eller karaktär evidensbaserad praktik ska ges: i form av evidensbaserade metoder och ”riktlinjemodellen” (som dominerat den svenska scenen) eller i linje med sin ursprungliga idé hämtad från evidensbaserad medicin, dvs. i form av ”critical appraisal” (Sackett et al., 1996, Gambrill 2006). Det sistnämnda brukar beskrivas i termer av upplysta yrkesutövare som i sin professionella praktik, förutom tillgänglig vetenskap, ska inkorporera dels patientens, elevens eller klientens egna behov, förutsättningar och önskemål, dels egna ackumulerade yrkeserfarenheter. Riktlinjemodellen uppfattas av många forskare och praktiker som en problematisk, och stundtals omöjlig, standardisering av arbetsmetoder och interventioner som rimmar illa med den komplexitet som präglar faktiska arbetsuppgifter och förutsättningar inom t.ex. skola och socialtjänst (Knaapen, 2013). Men bilden är som nämndes inte helt entydig. Även om evidensbaseringen som ideal och praktik har en mer framskjuten position inom sjukvården som helhet, så är det för det första värt att påpeka att det även inom vårdvetenskap finns forskare som har en mer ambivalent hållning till möjligheterna att med hjälp av forskning bygga upp en stabil kunskap för evidensbaserade metoder, och som inte heller självklart instämmer i att det är den vårdvetenskapliga forskningens viktigaste uppgift att utveckla sådana metoder. För det andra går meningarna isär även inom utbildningsvetenskap och socialt arbete: vissa är mycket kritiska, andra har en mer positiv inställning. Många verkar dessutom en smula osäkra, eller möjligen ambivalenta: närmare hälften av forskarna i socialt arbete svarar t.ex. varken hög eller låg grad när det gäller i vilken utsträckning evidensbaserad praktik leder till förhöjd kvalitet på yrkesutövningen (se tabell 4). Vad vi skymtar här är två olika vetenskapsideal som i renodlad form betonar olika typer av kunskap, men också olika forskarroller i förhållande till professionell yrkespraktik. Det första utgår från uppgiften att genom utvärderingar och effektmätningar tillhandahålla ”teknisk” och instrumentell kunskap om hur professionella ska arbeta för att uppnå önskvärda behandlings- och arbetsresultat. Det andra – som även det kan ha som sitt mål att förbättra praktiken och vara ”praktiknära” – syftar snarare till att utveckla och förmedla olika sätt att tolka och förstå denna. Det senare har benämnts som forskningens ”kulturella roll” (se t.ex. Biesta, 2007b), men kan också beskrivas i termer av ett kontextuellt synsätt eftersom det inbegriper ett kunskapsintresse för de specifika omständigheter och innebörder som präglar sjuksköterskornas arbete inom sjukvården, lärarnas yrkesutövning inom skolan respektive socionomernas praktik inom socialtjänsten och andra verksamheter. De båda vetenskapsuppfattningarna implicerar också en olikartad syn på professionell kunskapsanvändning. Medan det förstnämnda anteciperar en mer mekanisk och linjär syn, appellerar det sistnämnda till en mer organisk och kontextuell förståelse av hur yrkesutövare brukar vetenskaplig och annan typ av kunskap i sin vardagspraktik. En tolkning av resultatet av den här studien är att båda dessa synsätt är representerade inom alla våra tre områden, att det förstnämnda verkar vara något vanligare bland vårdvetare, och att fler forskare inom utbildningsvetenskap och socialt arbete är kulturellt-kontextuellt orienterade, såväl i sin faktiska forskning som i synen på vad som bör prioriteras. Det 1.2018 socionomen 15