Forskningssupplement 43 1
är uppenbart att det tekniskt-instrumentella idea
let ligger mer i linje med evidensrörelsen, vilket kan förklara varför denna har haft ett större genomslag inom vårdvetenskap och stött på större motstånd inom utbildningsvetenskap och socialt arbete. Skillnader i vetenskapsideal, kunskapssyn, uppfattningar om forskningens uppgifter och en faktisk forskningsinriktning kan delvis bottna i den tidigare nämnda skillnaden i dominerande professionsteknologi. Det faktum att lärare och socionomers arbete i större utsträckning syftar till mänsklig förändring och utveckling, och att skolan och den reguljära socialtjänsten inte på samma sätt som sjukvården präglas av kliniska förhållanden, innebär att det blir svårare att avgränsa och därmed studera effekterna av de insatser som görs inom skola och socialtjänst. Elevers respektive klienters utvecklings- och förändringsbetingelser påverkas av en lång rad externa faktorer vars inverkan är svårfångade och utanför den enskilde praktikerns kontroll. Därför ligger det även nära till hands att uppfatta att lärare och socionomer i högre grad också behöver vetenskaplig kunskap och relevant forskning om sådant som råder och sker utanför klassrummen och socialkontoren, men som har stor inverkan på skolans (och den enskilde lärarens) respektive det sociala arbetets (och den enskilde socionomens) arbetsbetingelser och framgångsmöjligheter. MELLAN PROFESSION OCH VETENSKAP – VAD STYR FORSKNINGEN? Olika vetenskapsideal och uppfattningar om akademins huvuduppgifter aktualiserar också frågan om vad som formar den vetenskapliga kunskapsutvecklingen inom olika ämnen. Forskarnas personliga motiv, drivkrafter, aspirationer och syn på vetenskapens mål och mening har rimligtvis en viss inverkan. Likaså kan dominerande inomdisciplinära paradigm, traditioner och normer, mer eller mindre förankrade i uppfattningar om uppgiftsteknologier och professionsrelaterade kunskapsbehov, påverka initiala forskningsintressen och avhandlingsambitioner hos nyantagna doktorander. Enskilda forskare kan dessutom i kraft av status, anseende och vetenskapliga framgångar ha ett särskilt stort inflytande på vilken forskning som blir gjord (eller inte). Men en avgörande aspekt handlar om finansieringsmöjligheter. Flertalet av den växande skaran av disputerade som väljer att stanna kvar inom akademin har begränsat utrymme för forskning inom ramen för sin högskoleanställning. En allt hårdare konkurrens om nödvändiga, externa forskningsresurser försvårar dessutom ytterligare villkoren för att bedriva den forskning man vill och bedömer som samhällsrelevant och vetenskapligt motiverad. Detta gäller inte minst vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete som alla har präglats av 16 socionomen 1.2018 expanderande grundutbildningar, växande behov av undervisande personal samt därigenom allt fler disputerade med forskningsförhoppningar som riskerar att fastna i tunga undervisningsbördor. De springande punkterna handlar bland annat om tid att skriva forskningsansökningar, och vilka projekt som slutligen beviljas medel hos de nationella forskningsråden och andra forskningsfinansiärer. Det är få förunnat att få bedriva den forskning man vill – och i den utsträckning man vill. Konkurrensen om forskningsmedel tvingar dessutom fram specialisering – ett slags vetenskapens järnlag. Varje enskild forskare eller forskargrupp är på ständig jakt efter nya nischer (eller kunskapsluckor som det heter i retoriska termer). Strategiska överväganden tenderar därför att väga extra tungt i formuleringen av forskningsfrågor; vilka projekt man tror sig kunna få medel för, hur man kan anpassa sina forskningsintressen till speciella utlysningar eller vilka allianser med andra forskare som kan vara gynnsamma. Frågan är då vad dessa omständigheter betyder i förhållande till samhälleliga kunskapsbehov artikulerade av intressenter utanför den akademiska världen. Ett utmärkande drag inom framför allt utbildningsområdet och socialt arbete har under senare tid varit diskussionen om behovet av styrning av kunskapsanvändningen i skolan och socialtjänsten, men i viss mån även av forskningen och den akademiska kunskapsbildningen. Flera politiska åtgärder har också vidtagits: SBU:s övertag av Socialstyrelsens tidigare uppgift att göra systematiska kunskapssammanställningar för socialt arbete, inrättandet av Skolforskningsinstitutet med liknande uppgifter, etableringen av Rådet för statlig kunskapsstyrning (i vilket nio statliga myndigheter är representerade) för att nämna några. Särskilda utlysningar riktade mot politiskt prioriterade forskningsområden, speciella forskarskolor eller lokala FoU-enheter, som ofta säger sig sträva efter just praktiknära forskning styrd av kunskapsbehov formulerade av praktikens organisationsansvariga och yrkesutövare, är ytterligare exempel. Retoriken har i mångt och mycket varit centrerad till behovet av mer ”praktiknära forskning”, ett begrepp som likt evidensbaserad praktik besväras av en påtaglig otydlighet och en mångfald av tolkningsmöjligheter. Debatten om vilken typ av kunskap som behövs eller ska prioriteras har snarast framstått som en kognitiv kamp om definitionsföreträde, präglad av skilda normativa föreställningar mellan delar av akademin och statliga myndigheter om hur relationerna mellan forskning och praktik ska och kan arrangeras (Dellgran & Fransson, 2016, Jacobsson & Meeuwisse, 2017). Att politiskt styra kunskapsutvecklingen och forskningen i t.ex. socialt arbete eller utbildningsvetenskap, såväl generellt som mer specifikt mot