Forskningssupplement 43 1
Nytt från fält och forskning Hundra år har gått s
edan riksdagen beslöt att införa allmän rösträtt samt att införa den första fattigvårdslagen. Men demokratins genombrott omfattade inte alla och gör så inte än idag. text: hans swärd foto: axel malmström Under 2018 kommer hundraårsminnet av demokratins genombrott i Sverige med rätta att ihågkommas och firas. Den 17 december 1918 beslöt nämligen riksdagen att införa allmän rösträtt för män och kvinnor efter årtal av diskussioner och strider. Tre år senare genomfördes det första demokratiska riksdagsvalet i Sverige. Mindre uppmärksammat kommer sannolikt ett annat hundraårsminne att bli som dock hade en nära anknytning till den allmänna rösträtten. Den 14 juni 1918 beslöt nämligen riksdagen att införa den första fattigvårdslagen i Sverige, också efter en mångårig och intensiv debatt (SFS 1918:422). Vi hade visserligen haft fattigvårdsförordningar innan, men dessa hade inte samma ställning. Dessutom innehöll de en rad förnedrande försörjningsformer från det gamla bondesamhället som bortauktionering och rotegång. Dessa försvann nu. Besluten från den kommunala fattigvården kunde nu också överklagas för att nämna ytterligare exempel. FÖRFATTNINGSKOMMITTÉN som föreslog allmän rösträtt och Fattigvårdslagstiftningskommittén som förberedde den nya fattigvårdslagen arbetade parallellt under de första decennierna under 1900-talet. Dessa till synes skilda utredningar fick till konsekvens att vissa grupper fattiga sorterades bort från den nya politiska gemenskapen som nu skapades i Sverige. Den allmänna rösträtten, som infördes 1918, var nämligen en rättighet med förbehåll (Kaveh 2008). Fattigvårdslagen angav kriterierna för vem som kunde få fattighjälp och i rösträttsrefor30 socionomen 1.2018 men behölls även efter 1918 det fattigvårdsstreck, som hade funnits tidigare. Reformerna 1918 kom att innebära att vissa grupper som uppbar understöd från fattigvården inte anförtroddes rösträtt och uteslöts därmed från en grundläggande rättighet. Dessutom kunde de sättas under fattigvårdens förmyndarskap om de försörjdes helt genom fattighjälp. Konkret innebar det att de som stod i skuld till fattigvården diskvalificerades för fullt medborgarskap. Eftersom all fattighjälp var återbetalningsskyldig vid denna tid innebar det i praktiken att det var fattigdom som blev diskvalifikationsgrund. Var man fattig och inte hade någon försörjning låg det i sakens natur att man inte kunde betala tillbaka erhållen hjälp. Hela systemet byggde på en moment22-logik. Regelsystemet gällde ända fram till 1948 då fattigvårdsstrecket avskaffades. Det var många kvinnor som tvingades söka fattigvård vid denna tid. De och andra hjälptagare förnekades inte bara den politiska statusen som tillerkändes andra medborgare. De förlorade också sin sociala status och riskerade att på rent materiella grunder kategoriseras som en andra klassens medborgare, eftersom fattigvården och dess klienter hade mycket låg status i samhället. Att en grupp fattiga förvägrades rösträtt diskvalificerade inte bara denna grupp utan hela fattigvårdssystemet. De var fattigvårdsnämnderna som ytterst avgjorde vilka som inte skulle anförtros rösträtt och vilka som skulle sättas under fattigvårdens förmyndarskap. Rättssäkerheten och likabehandlingen i detta selektiva system hade sannolikt stora brister. Den brittiske forskaren Richard Morris Titmuss (1907-1973), som med rätta kan beskrivas som en centralgestalt i den socialpolitiska forskningen, visar med tydlighet på att alla typer av selektiva åtgärder som vänder sig till små grupper fattiga stigmatiserar dem och utpekar dem som ”annorlunda”. Det kan försvåra deras integration i samhället i stället för att underlätta den. Verner von Heidenstam strof ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar” fångar således inte bara ett tidstypiskt fenomen utan en mer generell fråga, nämligen den om hur vi behandlar de fattigaste grupperna i samhället. TROTS ATT VI har förändrat lagarna som reglerar hjälpen till de fattiga har vi aldrig lyckats spränga fattigvårdsskalet (Sunesson 1990). Vi har således aldrig lyckats bryta fattigvårdslagarnas inneboende karaktär med individuell behovsprövning, kontroll och stigmatisering av dem som söker hjälp. Det har samtidigt alltid förekommit en misstänksamhet mot verksamheten. Socialtjänstens individ- och familjeomsorg har aldrig kunnat tillämpa samma generalitets- och rättighetsprinciper som gäller för den generella välfärdspolitiken. Ersättningsnivåerna har av tradition varit låga. Historiskt har begreppen ”nödtorftigt understöd”, ”erforderligt understöd” och ”livsuppehälle” använts som riktmärke för bidragets storlek. I dag talar man om ”skälig levnadsnivå”, och bidragets nivå regleras av en schabloniserad riksnorm som ska täcka