Advokaten 1
ESSÄ inte förväntas ha några konsekvenser. Gränse
n mellan retribution och hämnd är inte skarp. I bägge fallen handlar det om att ”ge igen” för en oförrätt. Enligt många amerikanska rättsfilosofer är retribution en eufemism för hämnd. alla straffrättsliga teorier, även de som syftar till prevention, går ut på att ett straff måste innebära pina (eller obehag) för brottslingen. Varför? Här finns många svar, men inget är självklart. En förklaring är pedagogisk: straffet blir mindre trovärdigt utan pina och brottslingen förstår inte riktigt att hen blir straffad med mindre hen pinas. En retributiv variant kan formuleras: Staten pinar brottslingen för annars skulle andra göra det. Men den förklaringen platsar inte i det straffrättsliga finrummet. I USA har retributivismen fått en renässans; där bekänner sig numera praktiskt taget alla som öppnar munnen till retributivismen. Vi har sett samma opinionskantring i Sverige. Tidigare var Sverige världsmästare på individualprevention, men den höll inte vad som utlovats och det straffrättsliga tvånget misstänkliggjordes som rättsosäkert. Det ledde till en påföljdsreform 1989 där straffvärdet sattes som kronan på verket. Som om det inte vore nog ADVOKATEN NR 9 • 2021 så har politiker och utredare under de allra senaste årtiondena i allt högre grad motiverat straffskärpningar med retributiva argument. Senast skedde det utan omsvep i SOU 2021:68, Skärpta straff för brott i kriminella nätverk. I direktiven efterlystes både preventiva (brottsbekämpande) och retributiva (det ordet användes inte!) synpunkter på förslag om en rad straffskärpningar för gängrelaterade brott, men utredarna anförde som enda argument för sina förslag att straffskalan ”ska spegla brottets allvar” och ratade tanken på att straffskärpningarna kunde ha effekter på brottsfrekvensen ”eftersom det saknas erfarenhetsmässigt stöd för att göra sådana bedömningar” (s. 19). kan det därmed hävdas att lagstiftaren i allt högre grad tagit hämnden till nåder och gett den levnadsutrymme? Frågan är befogad, men lagstiftaren skulle aldrig svara ja på frågan, för hämnden har dåligt rykte och förknippas med död och blodspillan. Lex talionis stiftades ursprungligen (i Hammurabis lag på 1700-talet f. Kr.) med ambitionen att åstadkomma god proportionalitet mellan gärning och straff och därmed att begränsa blodsfejderna. Men den bekanta lokutionen ”öga-för-öga-tand-för-tand” blev småningom själva motsatsen till den proportionalitet som den påbjöd och därför så skräckinjagande att såväl Gamla testamentets författare som Jesus använde sig av den för att markera något med emfas (”nu är det allvar”). Dagens lagstiftare bestrider bestämt all form av samröre med Talion och hans anhang. Som alibi åberopar lagstiftaren sitt oskyldiga språkbruk. Men enligt min mening håller det inte. Ställd mot väggen blir det nämligen omöjligt för lagstiftaren att förneka att straff i statsjustisen i grundläggande mening är vedergällning i betydelsen att ont ska lönas med ont. Ett motsatt synsätt, helt baserat på prevention, är i och för sig möjligt, men då handlar det inte längre om straffrätt utan om ”värnplikt” i detta ords basala mening. vilket oskyldigt språkbruk är det då som lagstiftaren använder sig av? Här finns mycket att välja på: straffvärde, upprättelse för brottsoffer (vindikation), klander, proportionalitet, ekvivalens, markeringsbehov. Blodfattiga ord. De ord lagstiftaren undviker och uppfattar som farliga är, förutom hämnd, retribution, vedergällning och förtjänst (att brottslingen förtjänar straff). Lagstiftaren vaktar sin tunga för den kan lätt bli ens baneman. ALLA STRAFFRÄTTSLIGA TEORIER, ÄVEN DE SOM SYFTAR TILL PREVENTION, GÅR UT PÅ ATT ETT STRAFF MÅSTE INNEBÄRA PINA (ELLER OBEHAG) FÖR BROTTSLINGEN. » 49