Bumsen 1
avverka många mil utan att behöva vrida på ratten
. De enformiga vägarna har lett till att många bilförare infört en ”momsad” hastighetsgräns som legat över den skyltade. Mätningar som gjorts i Utah visar att maxhastigheten på 75 mph (120 km/h) inte respekterades utan medelhastigheten var istället mellan 81 och 85 mph (130 - 137 km/h). Istället för att försöka ändra bilförarnas beteende gjorde myndigheterna en anpassning till verkligheten och införde en ny maxgräns på 80 mph (129 km/h). Efter att den nya maxgränsen på 80 mph införts gjorde myndigheterna nya mätningar och fann då att medelhastigheten knappt förändrats alls, utan ökat till 83 - 85 mph (134 - 137 km/h). Lagbrytarna hade alltså gjorts om till mera laglydiga bilförare och den nya ”momsade” hastighetsökning som en del befarat inföll inte. Bilförarna i Utah hade hittat en lagom hastighet som passar vägnätet och fortsatte med den. Mest intressant är förstås om den höjda hastighetsgränsen lett till �er olyckor men hittills har myndigheterna i Utah inte sett någon förändring alls. Nu väntar vi bara på en reaktion från Vägverket på de sensationella erfarenheterna från Utah. Hur ska man bortförklara det här? Och borde det inte vara dags att införa 130 km/h på de bästa, svenska motorvägarna - en hastighetsgräns som i praktiken redan råder. Pär Brandt / auto motor & sport Vad är tra�ksäkerhet? Tra�ksäkerhet är alla med vettet i behåll positiva till – men vad är tra�ksäkerhet? I hojåkarkretsar har många hårda ord fällts om stållinebarriärer, och SMC verkade tidigare för deras borttagande. Det hade varit att kasta ut barnet med badvattnet! Visserligen kan en motorcyklist, som i hög fart hamnar i en stållinebarriär, bli mycket illa åtgången eller t.o.m. dödas – men den risken torde vara �era gånger mindre än, att samma motorcyklist massakreras av en mötande bilförare, som är berusad, talar i mobiltelefonen – eller skickar sms! – letar efter en napp på golvet, byter CD etc. och därför kommer över på fel sida. 1987 – 2001 var jag ambulansöverläkare i Östergötland, och en strålande vacker 30 september 2009 besökte jag stationen i Valdemarsvik i samband med en sväng på hojen. Över kaffet pratade vi om då och nu – och kom in på ämnet stållinebarriärer. Sådana �nns det gott om på E 22 mellan Västervik och Norrköping – de två närmaste sjukhusen. När barriärerna skulle sättas upp, var ambulanspersonalen orolig för, att deras verksamhet skulle påverkas negativt. Så blev inte fallet. Kombinationen mittbarriär och viltstängsel har praktiskt taget eliminerat allvarliga personskador längs denna hårt belastade vägsträcka, ”men det blir mycket plåtskador”. Lyckligtvis har SMC ändrat uppfattning, och jag stödjer helhjärtat deras arbete med att få fram en utformning, som gör mittbarriären mindre farlig för hojåkare. Då har processen mognat. Tyvärr hoppar även tra�ksäkerhetsarbetare ibland i helt galen tunna. I Sverige illustreras detta måhända bäst av fenomenet lagning av asfalt med lösgrus och bindemedel. Bilisterna får betala med stenskottskadad lack, men motorcyklister kan i värsta fall få betala ett betydligt högre pris. Så länge denna metod används, känns nollvisionen som ett hån. Ännu egendomligare är emellertid en gammal Europastandard – det blåa utryckningsljuset! Dess bakgrund är andra världskrigets Tyskland, som använde blått ljus för att det syns dåligt! Det är helt enkelt svårare att upptäcka från sidan/uppifrån – t. ex. av �entligt natt�yg. Det kortvågiga, blå ljuset diffuseras också mycket lättare i dis och dimma – till skillnad från lång24 BUMSEN 5 – 2009 vågigt, rött ljus, som dels syns mycket bättre under dagtid, och dels inte diffuseras lika mycket. Svenskar över 50 minns nog, att i vår barndom var utryckningsljusen röda, men därefter anpassade sig Sverige till en tekniskt sämre Europastandard! Forskning visar, att gult retar ögat allra bäst, så citrongula ambulanser är betydligt bättre än vita – med ett extra plus i dis eller snö. Dock är det nog föga realistiskt att försöka införa blinkande gult ljus på utryckningsfordon, eftersom den färgen sedan länge är upptagen av diverse icke-utryckande, ofta långsamt körande servicefordon. Under ambulansläkartiden deltog jag i ett arbete med att skapa en europeisk ambulansstandard och tog då även upp färgen på utryckningsljusen. En delegat hävdade, att ”detta var en komplicerad fråga, för att den var komplicerad”(sic!), och en annan slog fast, att polismyndigheten i hans land aldrig skulle godkänna rött ljus framåt. Tala om, att faktakunskaper tvingades underordna sig byråkratiskt maktspråk! Det hade ju inte ens varit svårt att �xa. Amerikanska utryckningsfordon har som bekant både blått och rött ljus – och de syns onekligen föredömligt. Grejorna går alltså att köpa från hyllan redan idag. Det enda, som behövs, är en regeländring! Utryckningsförare vet dock, att det allra bästa sättet att bli sedd framifrån under dagtid är vanligt, blinkande helljus! Eftersom de �esta utryckningsfordon har strålkastare såväl i fronten som ovanför förarhytten, är en klassiker, att man via ett relä ordnar växelvis blinkningar ”högt och lågt”. Detta var dock i alla fall tidigare förbjudet i regelverket – vilket innebar, att fordonen inte sällan levererades med en särskild bortkopplingskontakt. När man åkte till besiktningen, kopplades funktionen bort, så att bilen kunde godkännas. Därefter kopplade man in den igen och blev väl synlig, när det var bråttom. En inte oäven gissning är, att Bilprovningens personal kände till detta – men de var ju tvungna att följa sitt regelverk. Däremot behövde de naturligtvis inte bekymra sig om, vilka påhitt man vidtog, efter att bilen godkänts – en variant på den gamla principen, att ”diplomati är konsten att dölja obehagliga fakta”, när nu ett stelbent regelverk låg i tvärläge för just ökad tra�ksäkerhet! Bror Gårdelöf ML 2661203