Bumsen 1
pentiner (krappe slynger, som det heter på norsk)
ner mot dalens botten. Körde via Aurlandsvangen och Flåm till Gudvangen som alltså var dagens mål. Vi hade beställt en hytte på Gudvangen camping innan vi for hemifrån. Det visade sig vara en alldeles nybyggd hytte med separata sovrum, välutrustat kök och toa med dusch. Det kändes skönt att sitta av efter 66 mil och tio timmar i sadeln. Packade upp våra saker och åkte in till Gudvangen för att proviantera. Konstaterade att Norge är ett dyrt land. 29 NOK för en chokladkaka som hemma kostar 16 SEK på Ica. Flintasteken som vi köpte kostade 116 NOK. Mätta och uppfräschade somnade vi till bruset från kringliggande vattenfall. Dag två började med en liten tur på en modern väg upp till Stalheimskleiva. Där uppe ligger ett hotell precis på kanten av stupet! Förr i tiden �ck man köra den lilla smala serpentinvägen både upp och ner. Numera får man bara köra nedför, vilket är förståeligt när man kör den. Lutningen varierar under större delen av nedfärden mellan 18 och 20 procent. Jag tror mig aldrig ha kört en brantare väg! När vi kom ner i dalen igen så åkte vi mot Flåm för att köpa glass och titta på järnvägsmuseet. Hade redan innan resan bestämt att inte åka Flåmsbanen på grund av tidsbrist. Flåm upplevdes verkligen som en turistfälla med alla nationaliteter representerade, trots att det bara var juni. När vi kom till Aurlandsvangen, bestämde vi oss för att ta en liten väg som var vit på kartan. Vägen slingrade sig 660 meter rakt upp för bergssidan på en fantastisk serpentin. Väl uppe så stannade vi och tittade ut över fjorden från en bro som man byggt ut över bergskanten. I änden av bron fanns en lutande glasskiva som gjorde att man kunde se nästan rakt ner. Det var häftigt! Resan fortsatte över drygt 1300 meters höjd och passerade snövallar som var fyra-fem meter höga. Här uppe visade termometern på displayen bara sju plusgrader. Då kändes det skönt att komma ner till havsnivån och ta färjan över mot Sogndal. När vi kom till Sogndal valde vi väg 55 till Hella. Vägen följer Sognefjord på dess norra sida och kurvorna är förföriska! I Hella färjade vi över till Dragsvik. Från Dragsvik körde vi en av resans absolut bästa mc-vägar, väg 13 mot Moskog. Beläggningen var utmärkt och kurvorna svepande sköna som ibland bröts av med en och annan hårnål. 44 BUMSEN 5 – 2009 Den vägen skulle jag gärna kört många gånger! Målet för dagen var en liten hytte i en liten by som heter Loen. När vi kom fram hade vi kört 36 mil och ca tio timmar den dagen. Gick tidigt till sängs eftersom vi skulle upp ganska tidigt nästa dag. Den natten regnade det lite. Tredje dagen åkte vi via Stryn till Hellesylt. I Hellesylt tog vi en färja kl 09.30 till Geiranger. Vi åt en ordentlig frukost inne i färjans salong och �yttade sedan ut på soldäck för att titta på den otroliga utsikten. Färjan tog oss in i Geirangerfjorden och på inspelade band �ck vi guidning om gårdar och vattenfall utmed vägen. Efter drygt en timme anlöpte vi Geiranger, vilket var en härlig upplevelse. Lars tog täten och körde upp till en utsiktspunkt så att vi kunde se ner över fjorden där kryssningsfartygen låg på svaj. Mätta på utsikten tog vi väg 63 mot Trollstigen. När vi kom fram dit där Trollstigen börjar så låg dimman tät och vi var lite fundersamma över om vi skulle se mer än hojen framför. Vi hade dock tur och dimman släppte redan efter de första hårnålarna och dalen med vägen låg för våra fötter. Vi stannade och tog några minnesbilder innan färden fortsatte neråt. När vi någon timme senare satt vid en rastplats intill Trollveggen och lagade mat, kunde vi konstatera att Trollstigen nog är lite överreklamerad. Vi hade åkt på betydligt häftigare vägar! Mätta i magen ställde vi kursen mot Åndalsnes och vidare mot dagens slutmål, Ålesund. Vår hytte låg fantastiskt vackert med utsikt över fjord och fjäll. Det kändes skönt att sitta på altanen och spana in alla vackra båtar efter dagens etapp på 29 mil och elva timmar. Fjärde dagen började vi med att åka upp på berget Aksla. Här står den norske poeten Kristofer Randers staty. Där ligger också något som heter Fjellstua. Därifrån såg vi hela staden och havet med sina öar utanför. Det var i sinnet en vacker syn! Åkte också ner för att ta en titt på husen, byggda i jugendstil. Det är en vacker stad! När vi tittat oss mätta åkte vi till Vestnes och tog en färja över till Molde. Från Molde åkte vi till Sylte, där vi tog väg 664 mot Bud. Bud är en fantastisk liten by som ligger alldeles vid havet. Där stannade vi och tittade ut över havet och begrundade en koloni bestående av tretåig mås. Där fanns också spår kvar sedan kriget. En kanon stod kvar och blickade ut över havet. Här finns också en av Norges bästa fiskrestauranger. Från Bud följde vi en liten, �n väg utmed havet mot Vevang. Vägen följde kusten i stort sett hela tiden och var inte speciellt tra�kerad. Det doftade av tång och solen blänkte i havet. Vädret var verkligen på vår sida med klarblå himmel och 18 grader i luften. Vid Vevang börjar Atlanterhavsveien. En fantastisk väg som skuttar på öar ute i havet, via broar. Den utsågs av brittiska tidningen The Guardian till världens vackraste väg. Vägen stod klar i juli 1989 och är 8274 meter lång med åtta broar varav en bro är hög nog att segla under. Här stannade vi på en utsiktspunkt och lagade mat, underbart vackert. Vi var inte ensamma om att vistas där. Husbilar, bilar och motorcyklar av olika nationaliteter stod parkerade på ett antal �na ställen. Vädret visade sig verkligen från sin bästa sida med klarblå himmel. Folk i självlysande västar stod på broarna och �skade i det strömmande vattnet. Det verkade vara en livsfarlig sysselsättning. Vägen är verkligen trevlig så vi körde den i båda riktningarna. Från Vevang ställde vi kosan mot Trondheim, som var dagens mål. Väl framme i Trondheim kunde vi konstatera att vi rest i elva timmar och att vi kört 43 mil. Femte dagen skulle vi börja med att åka in och titta på Nidarosdomen. Här bestämde vi oss också för att Lars och Jan skulle ta sig hem själva. Julia och jag ville ta oss hem i eget tempo. Efter några timmar i diverse köpcentra valde vi att lämna Trondheim. Solen stekte och termometern visade 28 grader. Det var verkligen skönt att gränsla GS:en och �äkta av oss i värmen. Alla spjäll som gick att öppna i våra dräkter öppnades. Vi körde i lugnt tempo mot Röros. Döm om vår förvåning då vi träffade våra reskamrater där! Vi pratade en stund på parkeringen innan Julia och jag fortsatte mot Funäsdalen, där vi planerade att äta och tanka. Från Funäsdalen tog vi oss via Tännäs ner till Särna. Vägen var verkligen berg och dalbana med tveksam beläggning. När vi närmade oss Särna tryckte jag på GPS:ns logiknapp och �ck upp ett vandrarhem. Det låg gemytligt och lite avskilt. Det tilltalade dock inte Julia som ville se folk. Så vi tog oss ner till en camping för att hyra en stuga. Vilka står där och har hyrt campingens sista stuga, om inte våra reskamrater Lars och Jan! Som