Bumsen 1
ur den! En tänkbar dellösning på det problemet sk
ulle kunna vara en handske som saknar andasmembran på hand�atesidan men inte mellan �ngrarna/på ryggsidan. Rent teoretiskt skulle då fukten kunna drivas från den varma insidan till den kalla utsidan på handryggen. Någon sådan handske har jag dock inte sett i handeln. (Rent praktiskt spelar det enligt min erfarenhet ringa roll. Med handtagsvärmen på full effekt gör det inget, att handsken är våt. Man är varm och go’ om händerna i alla fall.) Slutligen är andasmembraner tunna och nöts d.v.s. med tiden blir det större hål i dem och då släpper de in väta värre än förut. OBS! Sy aldrig genom ett plagg med andasmembran. Det blir ofelbart så stora hål, att vatten kryper in längs tråden och funktionen är förstörd! Skinnplagg Såvitt känt är skinn av god kvalitet fortfarande det nötningshärdigaste material som �nns för hojåkning och som vanligt får man vad man betalar för. Allra bäst – och dyrast – är känguruskinn, vars ”krysslagda” �berstruktur gör det lätt, smidigt och samtidigt mycket motståndskraftigt mot nötning. Näst bäst är getskinn och på tredje plats kommer nötskinn, vars �brer ligger mer i parallella buntar vilket ger sämre nötningshärdighet och ett inte lika smidigt skinn. Väl vårdat, regelbundet tvättat (av fackman!) och infettat skinn håller ”hur länge som helst” (nåja) och blir vattenavstötande – men inte vattentätt! Idag �nns skinnplagg med andasmembran. Nackdelarna är två och sammanhängande. 1. I regn blir skinnet utanför membranet blött, kallt och tungt – och skinn kräver lång tid att torka, eftersom 44 BUMSEN 2 – 2009 torkningen inte bör ske i mer än drygt rumstemperatur om man inte vill riskera att det blir sprött. 2. Därmed riskerar man att kondenspunkten hamnar innanför membranet så att det inte längre fungerar som avsett. Se vidare ovan. Ett tips: Om mitt skinnställ har blivit smutsigt brukar jag behålla det på när turen är slut, gå in i duschen och göra en snabb avspolning med handduschen. Därefter drar jag över hela stället med en svamp, rejält genomdränkt med såpa, varpå jag snabbt sköljer av igen. Det hela går så snabbt att skinnet inte hinner bli vått men det blir rent och �nt. Såpa återfettar lite och är därför bättre än tvål. Stövlar Touringstövlar med andasmembran �nns av �era olika fabrikat. Även här gäller förstås att lädret/ytterskiktet i regel blir blött men vätan därifrån går inte in genom membranet. Kondensfukt inifrån kan dock bli ett problem. En dellösning på problemet är att vårda lädret väl, regelbundet fetta in och behandla med läderimpregneringsspray eller Skinn�x. Ju längre lädret står emot väta, desto behagligare blir stöveln på foten. Även för stövlar gäller naturligtvis att membranet slits med tiden så att stöveln blir mer otät än förut. Allvädersställ Allvädersställ för mc-bruk �nns ”hur många som helst” och av varierande kvalitet. De bästa är dyrare än högklassiga skinnställ och nästan lika nötningshärdiga. Denna härdighet ligger i regel i att man under yttertyget som, oavsett hur kraftigt det är, i regel nöts sönder på bara några sekunder när man glider på asfalt, har lagt ett annat material som tar upp den egentliga nötningen. En effekt av denna princip blir förstås, att ett allvädersställ är mer eller mindre förstört efter en rejäl vurpa där man glidit på asfalt, medan ett skinnplagg faktiskt kan vara fortsatt användbart! Läggs andasmembranet innanför nötningsskiktet, kommer det senare förstås att bli blött när det regnar, dvs plagget förlorar en del av sin värmande förmåga. Läggs membranet utanför behålls den värmande förmågan, i alla fall så länge kondenspunkten hamnat utanför membranet. Så vad åker jag själv i? Som novis köpte jag våren 2003 ett par kraftiga skinnbrallor av typ snickarbyxa – ”med inbyggd väst” – och en tämligen kort skinnjacka – båda av god kvalitet från en känd skandinavisk tillverkare. Under säsongens första och sista turer brukar jag ha ett ullfrottéunderställ, �berpälsbyxor och en ylletröja under dem. Så klädd och med ryggskölden på klarar jag många timmar i sadeln utan att bli alltför frusen – särskilt efter att jag köpt en Bumse och sålunda har varma handtag. Mmm! Rätt snart försvinner �berpälsbyxorna, därefter ylletröjan, och så småningom även ullfrottén. Sommartid åker jag oftast i bomullsplagg under skinnstället, vars byxor då har ordinarie midjehöjd. Det kan bli rätt svettigt, men erfarenhetsmässigt fryser jag sällan. Under långresor �nns dock i regel ullfrottén med, om det skulle busa till sig. För regn har jag turen att ha ett högklassigt ambulansställ med trelagers Gore-Tex, framtaget för yrkesfolk. Det har klarat dagsetapper på bortåt 60 mil, till största delen i hällregn, utan att skinnstället blivit blött! Åtskilliga reskamrater i välrenommerade allvädersställ har inte alltid varit lika lyckosamma. På köpet är jackan ilsket röd, med citrongult axelok, så jag syns mycket bra i väta! Handskar har jag både med och utan andasmembran men har inte hittat någon som jag är nöjd med men som sagt värmehandtagen eliminerar det obehaget. Stövlarna är av touringmodell, i läder med Gore-Texmembran och har tjänat mig väl i sex säsonger hittills. I dem har jag ett par bomullsfrottésockar närmast foten, plus yllesockar utanpå. Enligt ovan borde detta rent teoretiskt inte vara bra men min praktiska erfarenhet är god. En erfarenhet från i somras kan vara värd att dela med sig av. Då ställdes kosan till Lofoten – en fantastisk upplevelse. De tre tidigare åren hade vi turat längre söderut i Norge och sommarskinnbrallorna var en självklarhet. Nu upptäckte jag att norr om Östersund blev det tämligen kallt om ländryggen. Lösningen blev att dra regnjackan, som är betydligt längre, ovanpå skinnstället och med ullfrottén underst klarade jag resan i stort sett oberoende av väder med bibehållen hög grad av komfort. Mitt val av ytterplagg är inte ”ideologiskt” utan resultatet av ett personlig val – jag gillar skinn. En given nackdel med separat regnställ är att man vid tveksam väderlek alltid måste bestämma sig för om regnstället skall tas på eller ej och enligt Murphy’s lag fattar man oftast fel beslut! samt att det tar lite extra lång tid att klä sig och se till att alla luriga möjligheter till vattenintrång elimineras. Slarv med den detaljen har en irriterande förmåga att straffa sig förvånansvärt kvickt! En annan självklar nackdel är att regnstället förstås kräver visst utrymme i packningen alla de dagar då solen skiner, men det får man ta. Som alltid får den enskilde resenären själv avgöra – vilket naturligtvis kan vara lätttare sagt än gjort.