Bumsen 1
baka under nedpackningen. Vägen snirklade sig upp
åt med partier som fick tvättbrädeavsnitt att framstå som len asfalt i jämförelse. Lägg till en sprängande huvudvärk, den kom sig av höjden, och du får en intressant dag. Ett sagolikt landskap uppvägde dock allt det jobbiga och att tidigt på morgonen få se solen lysa upp en dal där ett 10-tal gejsrar bolmar vattenånga högt upp mot en mörkblå himmel var sagolikt. Vägen ner blev betydligt mildare då vi hittade en alternativ väg som precis höll på att byggas, vilket i prak tiken innebar att vi fick en härligt bred och jämn g r u s v ä g nästan helt för osssjälva. Huvuvärken släppte sakta men säkert och när vi dagen efter besökte Valle de La Luna (måndalen) var den ett minne blott. I dalen finns en mängd olika stenoch sandformationer i olika färger. Dessa har uppkommit genom århundradena med hjälp av floder och vindar. De har gett dalen dess passande namn då det känns och ser ut som att man kör omkring på månen. Den långa resan söderut börjar Efter San Pedro var det dags att börja åka söderut. Chile är världens längsta land med sina 4 500 kilometer, vi hade således en lång väg framför oss. Vi tyckte det räckte med en gång genom Atacamaöknen så vi försökte hålla oss till kusten längs med Ruta 1 denna gång. På kartan ser det ut som det går att följa kusten söderut redan från Antofagasta. Det började bra med bred asfaltväg. Övergick i fin grusväg. Sedan smal grusväg. Över till smal och dålig grusväg för att slutligen övergå till en stig längs med en brant bergsvägg utmed havet. Vi vände. Tog en sväng på Ruta 5, går genom hela Chile, och lyckades ansluta till Ruta 1 längre söderut. Ruta 1 var i allt annat än gott skick med partier som fick den hemska vägen upp till gejsrarna att framstå som, säg, len och fin asfalt... Återigen kompenserades detta av ett unikt och varierande landskap med en hänförande havsutsikt och ett sövande havsbrus att sakta somna in till på kvällarna. Resan som tidigare tagit oss två dagar längs med Ruta 5 tog oss nu sju dagar. Gästvänlighet och ”Muy famosos” Mellan den 2:a och 16:e januari pågick Dakar-rallyt i Chile och Argentina. Rutten passerade Antofagasta där vi befann oss så vi passade givetvis på att åka dit för att bese och heja på de svenska deltagarna. Rallyt kom att påverka vår resa på ett oväntat sätt då vi blev ”muy famosos” – mycket berömda – vart vi än åkte, då alla trodde vi var deltagare. Vi fick VIPbehandling av polisen, folk tutade, fotograferade och ropade uppmuntrande ord vart vi än åkte. Fick vi tillfälle att förklara att vi inte var deltagare spelade detta mindre roll då de likväl ville ta kort och hälsa. Denna berömmelse följde oss länge och vi är säkert med i ett hundratal facebook-album i detta nu. Los Geisers del Tatio, San Pedro de Atacama. Taggarna funkar bra som tandpetare. Annie Seel under Dakar Rallyt. 20 BUMSEN 2 – 2010