Bumsen 1
de. Hans däck var dessutom i nyskick då han bara
använt dem vid ett tillfälle på sin R 1100 GS under två timmar för c:a tio år sedan. Demontering av bakhjulet är en enkelhetens fröjd på en R 1200 GS Adv., under förutsättning att man är utrustad med en torxnyckel så att de fem bultarna kan lossas, en sådan ingår inte i originalverktygssatsen. Framhjulet är nästan lika enkelt men resulterade i detta fall i en stund med märkbart förhöjt blodtryck. Orsaken var att det krävdes en 22 mm insexnyckel för att lossa stickaxeln men tyvärr innehöll min nyckelsats inte dimensionen 22 mm. BMW, detta är komplett vansinne! En 22 mm insex handlar man inte heller rakt över disk och efter ett par telefonsamtal visade det sig att verktygsfirman Täby Järn hade en sådan i lager. BMW i Solna skulle behöva tre veckor för att ta hem en sådan simpel ”reservdel”. På grund av denna tidsspillan kunde jag inte anlita min vanliga däckkrängare, men Österskärs däckservice löste problemet för 600 kr och då fick jag samtidigt lära mig en sak vad gäller givaren till däcktryckskontrollen. Den sitter som bekant monterad innanför däcket, detta ser givetvis inte däckkrängaren som då kan skada enheten vid demonteringen. Upplys gummiverkstaden med andra ord om detta. Monteringen av de nu dubbförsedda hjulen gick problemfritt och denna lördag eftermiddag blåste och snöade det så kraftig att SMHI hade utfärdat en klass trevarning vilket innebar att man borde hålla sig inomhus och absolut inte vara ute och köra bil, ännu mindre mc. Självklart följde jag rekommendationen, d.v.s. höll mig inomhus, men först efter ett par provvarv runt bostadskvarteret. Allt fungerade utmärkt och jag såg med en pojkaktig nyfikenhet fram mot söndagens första riktiga utvärdering. Strax efter lunch gav jag mig iväg i ett förtjusande vinterväder, vilket innebar c:a 12 minusgrader och soldis. Adventuren kändes helt förtroendeingivande och man riktigt kände hur dubbarna bet sig fast i den packade snö- eller isbelagda vägbanan. Efter några km var jag ut på E18 och en snöbefriad vägbana, trots att jag viste att långa endurodubb och bar asfalt inte är den trevligaste kombinationen blev överraskningen större än väntad. Var helt övertygad om punktering på båda hjulen och att ramen gått av på mitten, trots att hastigheten knappt passerat 80 km/tim. Så var känslan men det var ingen fara och min ringrostighet i dubbkörning bidrog naturligtvis. Efter några timmars körning på företrädesvis snö- och isbelagda småvägar hade den värsta ringrosten släppt och jag kunde njuta av körningen, att släppa ut bakhjulet lite i böjarna var bara roligt. Ren asfaltbeläggning var inte heller någonting att hetsa upp sig över, men skillnaden på olika asfaltbeläggningar är märkbar. Under de följande veckorna blev det några turer och några nya erfarenheter kunde läggas till kunskapsbanken. Min Adventure är fullutrustad, det innebär bl.a. ASC, automatisk stabiliseringskontroll av bakhjulet eller antispinn, antisladd och antislir är andra benämningar. Har av olika anledningar inte provocerat fram denna funktion så mycket tidigare men med dubbdäckskörning blev det helt naturligt att prova, överraskningen blev mycket positiv. När actionbilderna på mig i detta reportage togs så valde jag att koppla bort alla elektroniska hjälpmedel, såsom ASC och ABS. Ville helt enkel ha full kontroll, ute på trafikerade vägar valde jag oftast att köra med inkopplad ABS och ASC. Detta kändes helt odramatiskt men så fort jag kom in på de härligt kurviga snö- och isbelagda småvägarna föll valet nästan uteslutande på ABS och ASC i enduroläge, d.v.s. ASC-systemet tillåter en ganska generös sladd med bakhjulet. Hade aldrig känslan av att motorelektroniken gick in och ströp effekten till bakhjulet. Kunde säkert ha provocerat fram detta men det kändes inte som om det behövdes. Kunde bara konstatera att ASC i enduroläge är mycket väl avvägd och räcker absolut till för de flestas behov. Däremot rekommenderar jag ingen att köra med fullt inkopplad ASC på snö- och isbelagda vägar, och under inga omständigheter där det är lite djupare snö som kan dölja hjulspår och andra ojämnheter. Under sådana förhållanden behöver som bekant framhjulet styras upp när det av olika anledningar börjar köra sitt eget lopp, detta gör man genom att gasa sig ur situationen. Det sker naturligtvis ständigt och är i regel inget problem, förutom vid ett tillfälle då jag efter start glömde att aktivera ASC i enduroläge. När jag sedan skulle ge lite mer gas för att komma ur en situationen slog motorelektroniken av på effekten och det hela kunde ha slutat med en mjuklandning i en meterhög snövall. ABS:en fungerade oklanderligt och det finns egentligen bara anledning att koppla bort den vid mycket avancerad körning eller då man önskar full kontroll. Vad bromsarna gäller eller rättare sagt bromssträckan så blev också detta en liten överraskning. Naturligtvis pratar jag om det otroliga bett endurodubb ger på snöoch isbelagt underlag, på ren asfalt får man köra med litet framförhållning. De c:a 40-50 mil jag hann lägga på denna dubberfarenhet genomfördes oftast på småvägarna runt Täby och i ett par kranskommuner, samt en 25 mil lång dagstur långt ut i Roslagen. Temperatur- och väderförhållanden växlade mellan ett par minusgrader ner till 16 minus, ymnigt snöfall, kraftig blåst, snöfria asfaltvägar, 40 cm djup snö, strålande solsken och mörkerkörning. Hur klarade då förare och motorcykel dessa påfrestningar? Förvånansvärt bra. Vad klädseln gäller körde jag i mitt vanliga Gore-Texställ men förstärkte med ett extra underställ i ylle, en väst, ett par extra yllestrumpor, ett par tunna silkesvantar under ordinarie handskar och en hjälmhuva i silke. Räckte mer än väl men naturligtvis hjälper Adventurens skyddande frontyta till att nästan helt eliminera att den kylande fartvinden når föraren, värmehandtagen behövdes faktiskt inte alltid vara inkopplade. Egentligen var det bara vid ett tillfälle som kölden gjorde sig riktigt påmind. Plötsligt bildades, på väg hem från Hallstavik i kvällsmörker, en riktig kölddimma utanför Rimbo och temperaturen sjönk mycket snabbt från c:a -10° till -16°. På några sekunder slogs sikten ut fullständigt då både visir och glasögon immade igen. Under någon mil försökte jag skydda ögon och näsa från den värst kylande fartvinden genom att hålla vänster hand framför mig, hastigheten låg då på c:a 40 km/tim. Vad man än gör så får man aldrig nonchalera köldeffekten och skadorna den kan orsaka på dåligt skyddade kroppsdelar. Strax före hemmet i Täby upptäckte jag att ABS och ASC var urkopplade, varningslampor angav också detta. Gick inte att återställa men vad brydde mina svala tår sig om detta. De ville bara komma in i värmen och det fick de också några minuter senare, precis som Adventuren. Väl tillbaka i hemmet stod redan ett väl tilltaget kristallglas med den härliga gyllene drycken från Skottland upphälld, under tiden dess värmande effekt strömmade ända ner till tåspetsarna kunde jag sammanfatta denna dubbade vinterupplevelse till den absolut bästa motorcykelupplevelsen på mycket länge. Förutom den lilla driftstörningen fungerade Adventuren helt friktionsfritt men -16° i kölddimma utanför Rimbo blev tydligen litet för mycket, dock fungerade, efter upptining under natten, alla system åter. Inte ens 40 cm djup snö kunde stoppa framfarten. Garmin fungerade också felfritt. I höst åker de dubbade däcken på tidigt, för skulle vi ha turen att begåvas med ytterligare en så snörik vinter skall den utnyttjas betydligt mer. Varför inte prova på själv? BUMSEN 2 – 2010 7