Bumsen 1
Denna berömmelse avklingade som tur var gradvis,
men folks gästvänlighet höll sig på hög nivå. Överallt möttes vi av leenden och nyfikna frågor. Två saker alla dessa människor sa var: ”Åh, det är så vackert i söder!”, och: ”Vänta bara tills ni kommer söderut, folket där är så gästvänliga!”. Dock har vi märkt att alla i Chile är gästvänliga vilket ger ytterligare en positiv aspekt till resan genom landet. Valle Elqui Gillar man vindruvor, vin, färsk frukt, särskilt avokado, har man hamnat rätt i Valle Elqui. Tycker man om smala, kurviga asfaltvägar som slingrar sig längs med bergssidorna i en frodigt grön dal, har man definitivt hamnat rätt. Råkar man dessutom ha med sig en motorcykel har man fått jackpott. Stannade till bredvid vägen och köpte vindruvor. Denna smakupplevelse fick oss att inse att det vi förr kallat vindruvor endast varit ett dåligt skämt, en banal imitation, lika överensstämmande med verkligheten som en 5-årings huvudfoting. Ännu en detalj som gjorde upplevelsen av Valle Elqui så stark var att vi under ett par veckors tid inte sett mycket annat än sand och sten. Plötsligt var det grönt överallt och blott åsynen av all denna klorofyll fick oss att bli lite vimmelkantiga. Det är förvånansvärt hur litet man tröttnar på att åka motorcykel. När vi kom till staden La Serena hade vi tillryggalagt c: a 4 200 kilometer sen resans början, inte en enda dag hade vi känt ”Nej, jag har ingen lust att köra idag”. Men vi gillar städer, hojarna, vi och vår utrustning behövde en rejäl tvätt så vi stannade ett par dagar. Tvättade, gick på bio och åt en massa skräpmat. En skön vilopaus i en fin stad som med sina långa sandstränder är en populär turistort. Gamla järnvägar blir spännande MC-vägar Med hjälp av GPS:en och en vägkarta från bensinmacken Copec letade vi oss vidare söderut via små grusvägar. Dessa gick oftast längs med gamla järnvägsspår och ibland på själva banvallen där rälsen avlägsnats. Många spår var från tidigt 1900-tal då man utvann nitrat ur gruvor. På 1930-talet började man framställa nitrat på kemisk väg vilket ledde till att gruvornas lönsamhet försvann. Spåren övergavs, likaledes många av de byar som låg längs spåren. Dessa gamla spår med tillhörande vägar lämpade sig ytterst väl för våra kära Dakar-hojar. Varken GPS:ens karta eller vägkartan är särskilt detaljerad, många av småvägarna finns inte med, skyltningen lämnar dessutom en hel del att önska. På många ställen förutsätts man veta åt vilket håll vägen fortsätter, vilket ledde till att vi fick stanna och fråga. Vid ett av dessa tillfällen fick vi tips om en väg genom en tunnel som var bättre än den väg som gick över bergen. Där fanns det nämligen ett gytter av andra vägar som bildade en labyrint inte ens de där boende med säkerhet kunde navigera. Vi körde efter beskrivning och kom mycket riktigt fram till en tunnel. Självklart en järnvägstunnel. Med helt intakt räls. Jonas valde att köra mellan spåren på syllarna (tvättbräda!) och Roberto valde att köra vid sidan av (som mest 30 cm från väggen). Tunneln var becksvart och förvånansvärt Kontorsbyggnad i Santiago. Två vulkaner, Mocho & Choshuenco, täckta av en glaciär. En skön vy att vakna upp till på morgonen. Volcano Villarica. Camping i öknen. Flodkorsning och hojtvätt i ett. BUMSEN 2 – 2010 21