Bumsen 1
lång, kall och fuktig. Även om vi inte sett några
tåg på hela dagen så börjar tankarna lätt irra i mörkret, och när man väl tänkt tanken på att ett tåg skulle kunna komma går det inte att ta tillbaka den. Pulsen ökar litet, det enda man ser är ljuset från hojen. Till slut ser vi långt där framme en liten ljusglimt. Givetvis hoppar tanken fram ”Tänk om det är ett tåg...”. Trots att den rationella delen av hjärnan tänker ”Klart det inte är ett tåg. Rälsen var ju avlägsnad ett par kilometer längre bak.”, så vinner den första tanken direkt mark. Ljusglimten växer sakta men säkert och öronen försöker samtidigt höra, hoppandes att inte höra, ljudet av en tågvissla och skriket av metall mot metall när det imaginära tåget tvärbromsar. Givetvis var det dagsljus och vi kunde dra en lättnadens suck och se ut över en djup dal badande i dagens sista strålar. Dagen avslutades med en stor brasa samt en god middag bestående av tonfisk, tomatsås, pasta och en stor kopp te. Ruta 5 Nu närmade vi oss Santiago de Chile med dess 7 miljoner invånare och det gick inte längre att undvika de stora asfalterade vägarna så det fick bli Ruta 5 en bit. I Viña del Mar hälsade vi på en av Robertos mostrar och i Santiago en morbror. Där passade vi även på att se Avatar 3D då vi är lite filmtokiga och det gått alldeles för lång tid sedan ett riktigt biobesök. Det började dock snabbt klia i kroppen och det tog inte lång tid innan vi återupptog färden söderut där det enligt otaliga utsagor skulle vara så vackert och där en 1 200 km lång grusväg bara låg och väntade på oss: La Carretera Austral. Intensiv körglädje på röda skogsvägar! Det visade sig att vi inte behövde köra särskilt långt innan vi hittade några av de bästa, eller i alla fall roligaste, vägarna på resan. Vi letade oss som vanligt söderut längs med småvägar och vid byn Curepto fann vi oss stå och titta på en röd backe som försvann in i skogen. Det hela såg väldigt lovande ut och vi satte genast av. Det röda visade sig vara någon sorts järnrik ”sandjord” som dammade något otroligt och vägarna kantades därför av träd och buskar som fått en ofrivillig heltäckande röd makeup. Trots allt damm och ett tjockt lager av denna tunna jord fick man väldigt bra grepp. Hojen bara spinner. Känslan av hojen, gruset, greppet, draget. Vinden i ansiktet och en sol som strålar. Lukten av grönska, damm och jord. Det blir för mycket I ett sådant här vackert landskap är det svårt att hålla ögonen på vägen. Lunch längs med Ruta 1. Liten affär i San Pedro de Atacama. Mote con Huesillos. Sött och gott! 22 BUMSEN 2 – 2010