Bumsen 1
RÖD BMW Det är alltid vanskligt att utse segrare
i förskott och besvikelsen kan bli oerhört stor när fel fordon vinner. Så var det när Sveriges första dragstertävling kördes i Anderstorp sommaren 1968. TEXT BOSSE RINDAR FOTO ÅKE WREMP Sommaren 1968 blev Sverige med dragracing. På Scandinavian Raceway i Anderstorp ägde premiärtävlingen rum, men det var egentligen inget riktigt race utan ett första försök. Evenemanget kom att kallas ”The first Go”. Språket i denna sport är som alla vet amerikaniserat så det räcker, och alla inblandade har dragracingens alla specialuttryck klara för sig. För en utomstående får det svengelska språkbruket ett löjets skimmer över sig. Det slogs verkligen på stora trumman inför arrangemanget och en firma som sålde trimbitar till jänkarbilar utlovade ett fint pris till den som satte dagens bästa tid oavsett fordon. Av någon anledning inbjöds tre sidvagnsåkare att vara med och däribland författaren till denna krönika. Man ville ha med så många olika sorters fordon som möjligt. En av förarna var rambyggaren Berra Persson och han såg omedelbart en bra möjlighet att prova hur snabba våra ra38 BUMSEN 5 – 2011 cehojar verkligen var i soloutförande, d v s när vagnen var demonterad. Mitt eget ekipage hade vagnen integrerad med motorcykeln så den kunde inte komma ifråga, medan Berras vagn gick att skruva bort. Han ville för övrigt själv köra i sidvagnsklassen och därför skulle vi alternera så att jag körde solo när Berra hade plockat bort vagnen. Det var krångligt och – som det skulle visa sig – lite dumt, men mer om det senare. STARTEN VAR NYCKELN Redan vid avlastningen i depån gick den första åskådaren till attack. Han var för säkerhets skull styrkt av det mod som tillhandahålls på flaska. ”Vad ska ni göra med den där, det är ju en BMW för fan!”, eller något sådant vräkte han ur sig. Jag svarade att vi ska vinna med hojen och inte bara bland motorcyklarna utan även spöa alla amerikanska bilar. Det fick honom inte på bättre humör och samtidigt hade jag satt ordentlig press på mig själv inför tävlingen. Vi hade räknat på vad vi skulle kunna göra med denna kraftigt modifierade BMW och kommit fram till att om det bara gick att starta på ett vettigt sätt så skulle ingen kunna hota. Med en vikt på 125 kilo och 75 hästar i motorn borde den kunna snurra på ganska hyggligt över rakan. Acceleration är i högsta grad beroende av förhållandet mellan effekt och vikt och i en stor bil måste man ha en förskräcklig massa hästkrafter för att kunna matcha en riktigt potent motorcykel. Den tidens motorcyklar, även roadracing-dito, visste vi var helt chanslösa. Just starten var nyckeln, och jag hade testat på långrakan efter en SM-tävling på Sviestadbanan hur man skulle bära sig åt och bara konstaterat att det gick rent uselt de första 100 metrarna. Chassigeometrin var anpassad helt till sidvagnskörning och bl a var försprånget alldeles för kort för solobruk. Vidare