Bumsen 1
Nya Strängnäsbron. Mälaren isbelagd vid Strängnäs
. Dittills hade jag hållit mig till den högra körbanan av ibland både tre och fyra möjliga och till detta fanns flera orsaker. För det första sliter bar asfalt alldeles för mycket på de långa endurodubben och i kombination med hög hastighet ännu mer, en lämplig hastighet är därför runt 7080 km/tim. Vid högre hastigheter börjar dessutom cykeln ”orma sig”, i alla fall är känslan sådan. Vid Västberga industriområde gör E4:an en 90° böj och sträckan som nu låg framför mig till Södertälje innebär inträde till körkortslöst land, i alla fall framförs alldeles för många fordon, speciellt av förare med tingeltangelprydda innerbackspeglar, på detta vis. Dessa 30 km är aldrig händelselösa och naturligtvis tog det inte lång tid innan ”fördomarna” besannades. Björsund. På den tämligen glest trafikerade fyrfiliga delen puttrade jag fram i c:a 70 km/tim på högra delen av den högra körbanan då jag plötsligt blev omkörd med c:a en halvmeters mellanrum och dessutom svängde idioten till förare in tvärt framför mig. Mitt blodomlopp rusade och förorsakade nästan imbildning på hjälmens visir men tyvärr kan man inte vara så styv i korken när underlagets förutsättningar består av bar asfalt och endurodubb. Specialtricket är annars att komma upp på en uppfart, korsa alla körbanorna och sedan svänga in framför näsan på dem när man ligger i körbanan längst till vänster. När man sedan påkallar deras inkompetens blir de fullständigt förnärmade. Det är kanske dags att byta ut bibliotekets lånekort till ett körkort! Torshälla. Lilla Rytterne kyrkoruin. Broarna vid Kvicksund. Efter Södertälje tar E20:an vid, i alla fall om man som jag gjorde svänger av västerut, och biten fram till avtaget mot Mariefred bjöd faktiskt på en riktigt fin körning. Här kunde man till och med periodvis hålla den skyltade hastigheten på 110 km/tim, under förutsättning att vägrenens perfekt preparerade underlag utnyttjades d.v.s. packad snö och is! Lyckan blev dock först komplett när man svängde av E20 till Länsväg 223 vars hela vägbeläggning bestod av packad snö och is. Äntligen hade man fast grepp under fotpinnarna! Vid infarten till Mariefred finns en bensinstation och Museijärnvägen. Stannade till vid den sistnämnda men allt var inbäddat i ett tjockt snötäcke och låg öde. Funderade på om jag skulle våga slå av motorn med tanke på morgonens händelse? OK, bensinstationen fanns på andra sidan vägen så jag fattade beslutet. När jag några sekunder senare aktiverade startknappen gick BMW-livet så som det skall göra, d.v.s. problemfritt. Glad i hågen svängde jag därför ned på en väg söder om Museijärnvägen och plötsligt uppenbarade sig ett par stora öppna järngrindar framför mig. Inga skyltar som upplyste om att tillträde var förbjudet, så jag fortsatte ett par hundra meter 6 BUMSEN 5 – 2011 på vägen, genom något som liknade en slottspark, och plötsligt uppenbarade sig också ett slott, Gripsnäs slott. Eftersom jag blev litet osäker om detta slott, byggt på 1890-talet i italienska renässansstil, var någon form av konferensanläggning, institution eller privatbostad, så vände jag i princip på klacken. Det visade sig i efterhand att slottet sedan 2002 är IT-entreprenören Ulf Jonströmers privata bostad men tillsammans med sin japanska fru Cynthia driver de också en privat grundskola i fastigheten. Denne Jonströmer är en doldis i kapitalistsverige med en väl så intressant historia i bagaget. Tänk om alla kunde vara så. Innan jag lämnade Mariefred så dokumenterades naturligtvis stadens stolthet, Gripsholms slott. Fortsatte i nordligt riktning och fortfarande på mycket fina is eller snöpackade vägar, nästa korta stopp gjordes i Stallarholmen och Strängnäs besöktes vid lunchtid, d.v.s. gled bara genom staden för att ta mig in på 55:an och upp på den nya bron, byggd 1981. Utsikten över den istäckta Mälaren och staden är från 30 meters höjd minst sagt överskådlig. Så här mitt på dagen hade temperaturen stigit till ca 4-5 minusgrader och det kändes som en härlig vårdag. GS:ns värmehandtag hade jag då redan slagit av. De fina vintervägarna fortsatte och vid bron, den går över det smala sundet vid Björsund, blev nästa korta stopp. Efter en kort sväng inne i Eskilstuna centrum hamnade jag i Torshälla. En trevlig liten ort men mitt nästa längre stopp var planerat vid Kvicksundsbron. På bron försiggick det stora seriösa aktiviteter riktade mot de fåtal bilister och en ensam dåre på motorcykel, farbror Blås trafikavdelning roade sig nämligen med en liten hastighetskontroll! När jag frågade dem om en lämplig väg att komma ned till brons sydvästra brofäste stirrade de fullständigt oförstående, närmast chockat, på mig. Fem minuter senare hade jag hittat dit själv, d.v.s. fram till att bommen vid båtklubben satte stopp för min fortsatta färd. Fick gå några meter för att kunna ta en bild av bron. Kvicksundsbron är egentligen två broar som tillsammans leder järnvägstrafik och övrig trafik över sundet. Båda broarna är byggda som klaffbroar. Järnvägsbron är av enkel fackverkstyp medan biltrafiken leds över en dubbel klaffbro. Broarna blev klara 1976 och kommer väl aldrig att tilldelas något skönhetspris. Klockan hade med råge passerat 14slaget och jag hade varit på rull i över fem timmar, därför var det inte konstigt att magen och hjärnan ivrigt signalerade efter lunch. Från den lilla soldränkta gläntan såg jag en skymt av bron medan jag avnjöt mina smörgåsar och