Bumsen 1
Detta är den andra delen i artikelserien om vår r
esa söderut över den amerikanska kontinenten, från Vancouver i norr till Ushuaia i söder, och vidare norrut igen. Denna gång är det jag, Madeleine, som skriver, nu blir det ur ett ”baksätesperspektiv”. Vänner brukar fråga mig om det inte blir tråkigt att aldrig köra själv, men nej, det tycker jag inte. Hur skulle det kunna bli tråkigt att hela tiden få lov att se en fantastisk utsikt? Robert, som kör, får ju mest hålla koll på groparna i vägen. Och alla medtrafikanter. Jag älskar att resa med motorcykel, det är en alldeles speciell känsla. Vi har utvecklat ett eget teckenspråk, som i och för sig ofta blir fel, det kan bli ganska roliga förvecklingar. Jag har alltid kameran i fickan för att försöka fånga allt det vackra, lite av det speciella med Latinamerika, och några av de roliga ögonblicken efter vägen. I början stannade vi för otaliga fotopauser, när Robert vägrade stanna var hundrade meter fick jag börja plåta i farten istället. Så det är vad jag gör när vi kör. Tittar på utsikten, plåtar, kollar kartan, sjunger en stump. Och tänker. Man hinner tänka en hel del ute på vägarna. Och det blir aldrig någonsin långtråkigt. Efter äventyret i Barranca del Cobre i norra Mexiko, som Robert berättade om i första artikeln, gick färden vidare. Vi upplevde några vackra solnedgångar över havet i kuststaden Mazatlan innan vi styrde kosan vidare inåt landet och över bergen, för att se ”Colonial Heartland” med dess pampiga kolonialstäder som spanjorerna byggde upp efter att utvunnit silver, guld och ädelstenar från gruvor i bergen. Bland karga, nakna klippor, torr dammande rödfärgad jord och kaktusar höga som träd ligger staden Durango. Utanför staden finns hela westernstäder uppbyggda av kulisser till filminspelningar. Motorcykeln förvandlades ganska lätt i min fantasi till en tjusig häst med fladdrande man som sprängde fram genom öknen, de torra buskarna som blåste över den sandiga vägen förde tankarna till ledmotivet i ”Den gode, den onde, den fule”. Längre in på höglandet blev jorden bördigare igen och längs vägen 42 BUMSEN 5 – 2011 fanns stora frukt- och majsodlingar. Vi fängslades av städer med förtrollande namn såsom Zacatecas och Guanajuato. Ju längre söderut vi kom desto lummigare och grönare blev det. Uppe i bergen, på ”De sjuhundra kurvornas väg”, såg vi för första gången under resan tropisk regnskog. När vi såg bananplantor växa längs vägen började vi förstå att vi faktiskt kört ganska långt! Strax utanför Mexico City ligger Teotihuacán. Det är dels en by, men det mest intressanta är de gamla pyramiderna och templen som ligger i utkanten av byn. Fram till 600-talet efter Kristus var Teotihuacán en av världens då största städer med ungefär 250 000 invånare. Man vet inte vem som byggde staden eller varför den plötsligt övergavs, man kan bara spekulera. Namnet Teotihuacán betyder ”Place of the Gods”, det var aztekerna som kom hit efteråt som namngav platsen. Pyramiderna är inte gravar som i Egypten, utan användes som kult- och offerplatser. Solpyramiden är 64 meter hög och täcker nästan samma yta som Cheops-pyramiden i Egypten. Månpyramiden är litet mindre. Man får gå upp på pyramiderna vilket ger en otrolig utsikt över resten av området med mängder av ruiner efter tempel och grandiosa palats. Från Teotihuacán körde vi till Oaxaca. På både de mindre och de större vägarna kör bilar, truckar och lastbilar med stora laster, konstiga laster och illa surrade laster. Det kan vara en lastbil med 18 kylskåp staplade på höjden eller ett släp fullastat med vattenmeloner. När det är uppenbart att något kan trilla av håller man sig gärna ur vägen, täckta lastbilar verkar ju vara ganska säkra. Döm om vår förvåning när kapellet på lastbilen framför oss öppnade sig och ut trillade säkert 100 mörka föremål av en tennisbolls storlek! Vi trodde först båda två att det var stenar som ramlade av, vilket inte är så kul när man kör hoj, men så snart föremålen började hoppa omkring (likt studsbollarna som studsar nedför backarna i den där reklamfilmen) och säkert hälften av dem krossades mot asfalten förstod vi vad det var. Hojen blev täckt av ett finprickigt grönt lager avokado, liksom GPS:en, hjälmarna och våra kläder. Men vi fick oss ett gott skratt! Vi kom fram till kolonialstaden Oaxaca, precis lagom till höjdpunkten av den årligen återkommande folkfesten, Guelaguetzan. De äldsta delarna av staden var till bristningsgränsen fyllda av människor som spelade, dansade och sjöng. Tre specialiteter i Oaxaca är mezcal, pollo con mole (kyckling med chokladsås) och chapulines (rostade gräshoppor). Vi provade alla tre. Gräshopporna kan ätas som tilltugg och smakar litet nötaktigt. Frågan är om inte de litet mindre är att föredra framför de allra största eftersom några av dessa visade sig vara litet väl krämiga i mitten, ungefär som vissa tuggummin med flytande smakämnen inuti. Efter Oaxaca körde vi vidare På månpyramiden i Teotihuacan. I bakgrunden ses den större solpyramiden.