Bumsen 1
var tyngdpunkten för låg i hög fart och däcken al
ldeles platta eftersom ett sidvagnsekipage inte lutas i kurvorna. Balansen i hojen blev sedan inte bättre av att jag tvingades ha en knäkåpa på högersidan och en fotpinne på motsatta sidan. Detta sammantaget gjorde hojen om inte farlig så ändå extremt vinglig och svårkörd. Jag hade helst sett att Berra monterat rundprofilerade däck, ändrat försprånget och monterat två fotpinnar, men eftersom jag inte var ägare så gick det inte att genomföra. Det var alltså med största tvekan jag beslutade mig för att ställa upp i Anderstorp. 175 KM/TIM VAR INTE FY SKAM Första repan körde jag mot en sidvagnshoj, även den en BMW. Starten blev som befarat, det gick bara att komma iväg anständigt om jag satt ovanpå bakskärmen och släpade fötterna i asfalten de första meterna. Det betydde att jag fick dra mig framåt i styret tills jag hamnade på plats och kunde lägga i tvåans växel. Det tog förstås tid trots att hojen hade en hög och lång etta, och motorn tokvarvade innan jag hann nå växelspaken. Först efter 200 meter var jag jämsides med sidvagnshojen, som ju ändå vägde 90 kilo mer (vagn 30 kg, passagerare 60 kg) än min maskin. Men sedan tågade hojen på något alldeles fantastiskt, och med 12,8 sekunder var sidvagnen distanserad med nära tre sekunder efter 402 meter. Sluthastigheten på drygt 175 km/tim var heller inte fy skam. Nu vågade jag ställa upp mot övriga motorcyklar och hoppades att kunna lära mig starta bättre under dagens lopp. En konkurrent körde en av de allra första H-D Sportster som kom till Sverige och den hade föregåtts av ett grymt effektrykte – något som förstås var våldsamt överdrivet och den låg hela tiden nära eller över 14 sekunder. En annan körde en trimmad Triumph Bonneville, men inte heller den kom i närheten av BMWn. Jag lyckades köra fortare än alla övriga hojar och bara en enda amerikansk bil kom under 13 sekunder. Min bästa tid blev 12,4 med en sluthastighet på 180 km/tim. Starterna var lika usla hela tiden och där offrade jag åtminstone en sekund på sluttiden. Vi förstod efteråt att vi skulle ha avstått från sidvagnsreporna och i stället koncentrerat oss på solokörningen, men det var så dags då. REKORDET STOD SIG Tiden och sluthastigheten är vardagsmat på standardhojar i dag, men för nästan 40 år sedan var noteringen mycket bra och tiden stod sig en bit in på 70-talet innan den slogs av en specialbyggd dragster. En underlighet var att tävlingens speaker aldrig tog reda på/ville veta/brydde sig om vad jag hette. Däremot nämnde han övriga deltagare vid namn. Jag fick hela tiden heta ”Röd BMW” (vindkåpan var röd), och denna oförskämdhet visade vad alla inblandade dragstermänniskor tyckte om att vi lyckades tvåla till alla övriga fordon i racet. Man ansåg tydligen att en BMW var något som gamla gubbar skulle köra till jobbet på, punkt och slut. Och det fina priset då? Jo, depån tömdes blixtsnabbt efter racet och något pris fanns inte att hämta för mig. Emellertid ville jag inte ge upp, utan väl hemma ringde jag biltrimmarfirman och fick tag på en oerhört sur gubbe. ”Ja hej, jag heter Röd BMW och fick bästa tiden nere i Anderstorp och ni skulle ju dela ut ett fint pris till den som vann”, sade jag så hurtigt jag kunde. Gubben mumlade något om att jag kunde åka till en viss adress och hämta priset. Jag tog gubben i hand och presenterade mig som Röd BMW. Han hakade ner en BELL-hjälm från en hylla, gav mig den och sade: ”Du kan ju ta den här.” I hans bok betydde det möjligen ”gratulerar”. Jag tackade så mycket, sade grattis till gubbtjyven och drog iväg innan han hann klappa till mig. Jag hade fått nog av dåligt bemötande av detta dragsterfolk och beslutade mig direkt för att aldrig mer medverka på minsta sätt i sporten, ett löfte som jag hållit under alla år. BOSSE RINDAR, FÖRST UT SOM GÄSTKRÖNIKÖR I varje nummer av Bumsen kommer en mer eller mindre känd person att skriva under rubriken Gästkrönikan. Krönikören behöver inte nödvändigtvis vara medlem i klubben, men ska ha ett intresse för motorcyklar i allmänhet och för BMWs hojar i synnerhet. Det här gör de helt ideellt och först ut i raden har vi lyckats få Bosse Rindar att svinga sin som vanligt mycket illustra penna. Bosse behöver väl knappast någon närmare presentation, men för de allra yngsta i klubben kanske en kort resumé ändå är på sin plats. ”Röd BMW” himself, Bosse Rindar. Foto: Ola Österling. BUMSEN 5 – 2011 39 Bosses far, Arne Rindar, började redan 1937 att importera BMW motorcyklar till Sverige, och Bosse köpte firman 1967 och drev den till 1988 då han sålde företaget. Under 60- och 70-talen erövrade Bosse flera SMtecken i sidvagnsracing. Han körde även en fabriks-BMW i märkeslaget i Six Days 1966 och tog en guldmedalj. Han har sedan dess skrivit i flera mctidningar, bl a i sju år i MC-Nytt. Sedan starten 2004 är Bosse verksam som skribent i Classic Bike – tidningen som skriver om hur det var förr.