Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20 mormoner och allt vad det var. En
kvinna skrev att jag har rätt och att Jesus vill att vi ska leva här och nu. En annan skrev att det visst fi nns ett liv efter detta och där fi nns det ingen nöd. En man från Lycksele skrev att i nästa liv ska vi ha det så fi nt, sitta och lägga härliga pussel. Meta Velander gick på Dramatens elevskola 1947–1950. Följande år fi ck hon och maken Ing- var anställning på Uppsala stadsteater med ett tjugotal i ensemblen. Teaterchefen (Gösta Folke) utnyttjade chansen att komma undan billigare genom att anställa gifta par, därav benämningen Familjeteatern. Jan-Olof Strandberg och Anita Blom, Fylgia Zadig och Bengt Eklund för att nämna några. Stor repertoar med premiärer en gång i månaden och musikaler varje vår: – Det var den bästa skola en ung skådespe- lare kunde ha. Vi spelade allt – stort, smått, nytt, gammalt. Efter sex år blev Kjellsons erbjudna jobb i Göteborg. Meta var intresserad men Ingvar ville tillbaka till Stockholm. Hon fann sig, de hade ju bestämt att de skulle hålla ihop. Efter några års frilansande stod Stockholms stadsteater klar 1960. Chefen ville på villkors vis inte ha äkta hälfter. Han valde Ingvar och Meta fi ck fi nna sig i att bli en passus (med löfte om roller) i hans kontrakt. Hon fi ck betalt per föreställning och tjänade bra på det men lite förnedrande var det allt. När Ingmar Bergman blev chef på Dramaten anställde han Kjellson. Frank Sundström tog över Stadsteatern och Meta fi ck äntligen egen anställning. Hon har gjort många turnéer och trivdes bra även med det. Rena husmorssemestern. Få sitta på rummet och lösa korsord, sticka, läsa och ägna sig åt sin roll. Tågpendlandet mellan Stock- holm och Göteborg när Carin Mannheimers tv- serie Solbacken (2003) spelades in var också en höjdare. Meta gjorde en snorkig professorska på servicehemmet. Efteråt gick det länge inte en dag utan att folk dök på henne för att tacka. Nu är hon i samma situation. Det ska sägas att det inte är givet att skådespelare gillar att tilltalas av okända. Den som gör det riskerar att känna sig avspisad, trots sin goda avsikt. Fast inte av Meta: – Klart att jag blir glad! Hur många får upp- skattning för vad de gör? Det ska man vara väldigt tacksam för! Vetskapen om att jag har kunnat glädja några människor säger mig att jag inte har levt förgäves. Häromdagen var det någon som tackade mig för ett stort upplagt tv-program för barn som jag gjorde för länge sedan, Huset Silfvercronas gåta (1974). Hon drar en anekdot om Inga Tidblad. En man som stod bredvid den stora Dramatenskå- despelerskan i en vestibul tog mod till sig och sa att han alltid hade beundrat fru Tidblad så. Också hans far var oerhört förtjust i fru Tidblad. ”Jaha”, sa Inga Tidblad då, ”och vad tyckte far- far?” Många 80-plusare törs knappt lämna sitt hem på kvällstid. Meta räds inte. ”För snål för att åka taxi” tar hon egen bil eller åker kommu- nalt, även när hon slutar närmare midnatt. Vid Sergels torg är det alltid mycket folk, alltså ingen fara, och så ser hon ”väl inte ut som någon värd att råna…Då kan det kännas farligare hemma i folktomma Djursholm. Meta Velander tillstår att hon har haft ett skyddat liv. På minussidan hamnar att det tog henne fyra försök att komma in på Dramatens elevskola. Och bilolyckan för trettio år sedan när hon blev påkörd och fi ck en ryggkota krossad. Sedan dess har hon svårt att stå längre stunder. Hon har inte bara fått publikens kärlek utan också mer synliga tecken på uppskattning: Anders de Wahl- och Sandrew-stipendierna, S:t Eriksmedaljen och, inte minst, Litteris et artibus ”för framstående förtjänster inom konst och vetenskap”. – Jag var lika glad som förvånad när brevet kom. Först trodde jag inte mina ögon. Sedan skrek jag till Ingvar att jag hade fått Litteris. Han, som redan hade den, skrek ännu högre och undrade om han fi ck följa med till slottet när det blev dags. Paret Kjellson har i något sammanhang kal- lats svensk teaters lyckopar. Det viftar hon bort. Klart att de, lika väl som andra, har haft sina problem. Men de gick från början in för att hålla ihop, oavsett allting. – Jag förstår att man kan bli förälskad i en motspelare. Ganska naturligt när man övar känslor som ska fi nnas i rollen. Därmed inte sagt att man ska ge efter för en sådan frestelse. Inte om man vill behålla sin äkta hälft. Yvonne Lombard, skådespelerska – Min goda vän Meta: lojal, generös, en gudabenådad komedienne. Över- tygad om att hon alltid har rätt, vilket hon har ibland men inte alltid. Fena på korsord. Eva Dahlman, regissör – Jag älskar Meta, älskar att jobba med henne och älskar det hon gör på scenen. Som skådespelare kombine- rar hon begåvning med musikalitet och goda förberedelser. Hon är aldrig sjuk, kommer alltid i tid, kunde texten först av alla. Mycket musikalisk, det är därför hon blir rolig på scenen. – Hon är otroligt varm och kärleks- full men ändå bestämd. En ödmjuk människa med auktoritet och inger respekt. Hon har en stor karriär framför sig. Frida Hallgren, skådespelerska – Hon är fantastisk! Otroligt erfaren och still going strong. Väldigt dedice- rad och ambitiös. Hon är ödmjuk och allvarlig med sitt arbete. Där känner jag igen mig. Hon är givmild men sträng, en bra kombination, för då vet man att det är på riktigt. Säger ifrån: ”Så tycker jag inte att man kan göra”. Hon är lika öppen som alla andra när man går in i en produktion. Nästan ofattbart att hon fortfarande tycker att det är så roligt att spela teater. Benny Fredriksson, teaterchef – När jag som 16-åring började på Stockholms stadsteater som biljett- vaktmästare spelade Meta i Beteen- delek tillsammans med bland andra Helge Skoog. Att se hur hennes artisteri varje kväll kommunicerade med publiken kom att bli grunden för min teatersyn. – Meta är en av de mest lust- fyllda skådespelare jag känner. Min vänskap med henne har påverkat min syn på livet. – Har man en Meta Velander på teatern kan ingenting gå helt fel. Hon är 100 procent lojal med publiken och stöttar mig som chef, utan att för den skull vara okritisk. »Jag förstår att man kan bli förälskad i en motspelare. Ganska naturligt när man övar känslor som ska fi nnas i rollen.« SCANPIX SCANPIX SCANPIX SCANPIX 20 KOLLEGA 5-08 16koll05.indd 2016koll05.indd 202008-04-28 12:15:222008-04-28 12:15:22
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68
Kollega Sida 69
Kollega Sida 70
Kollega Sida 71
Kollega Sida 72
Kollega Sida 73
Kollega Sida 74
Kollega Sida 75
Kollega Sida 76