KRÖNIKA PER ÅKE ZILLÉN | PATIENT Stor kraft i (br
isten på) förväntningar A tt tankar och känslor kan »försätta berg« är gammal visdom och beprövad erfarenhet. Övertygelse och beslutsamhet är starka krafter, som inte sällan övervinner både logik och fysik. Detta gäller både positivt – som förstärkande placebo – och negativt – som förvärrande nocebo (placebos motsats). Förväntningar – liksom bristen på förväntningar – fungerar på samma sätt. Positiva förväntningar stimulerar, medan brist på förväntningar passiviserar. Detta har under det senaste året fått förnyad offentlig uppmärksamhet inom olika områden i det svenska samhället. Här några exempel. Föräldrars välmenta och ambitiösa »curlande« av sina barn anses bland annat vara ett uttryck för deras (alltför) låga förväntningar på vad barn kan klara av att göra själva. Barn reagerar då naturligt med låga förväntningar på sin egen förmåga – och höga förväntningar på att »få hjälp«. Enkelt och praktiskt undviks därmed konflikter – för stunden – medan effekterna av (bristen på) förväntningar på längre »Välj att förvänta dig mer« sikt kan bli ett dilemma för många både föräldrar och barn. Den senaste så kallade Pisa-undersökningen av skolbarns kunskaper i olika ämnen i olika länder startade en väldig diskussion om den svenska skolan. Svenska barn presterar sämre och allt sämre jämfört med barn i andra länder, enligt Pisa. En av de många förklaringar till försämringen som framförts är att lärarna inte (längre) har (tillräckligt) höga förväntningar på vad eleverna kan och ska prestera. Och att (därmed) eleverna inte har tillräckligt höga förväntningar på sig själva. För låga eller bristande förväntningar ger sämre resultat. I arbetslivet är det stor skillnad mellan att delegera »uppgifter« och att delegera »ansvar«. En delegering av »ansvar« innebär alltid en förtroendefull och explicit förväntan på ansvarstagande för att det som delegeras faktiskt genomförs. Delegering av »uppgifter« däremot följs nästan alltid av kontroll av att uppgifterna genomförts, vilket tydligt indikerar att både den som ger och den som får uppgiften har låga förväntningar på korrekt genomförande. Och då blir gärna genomförandet därefter. DIALÄSEN 4.2015 Kan något av detta gälla även inom njurvården? Ja, förväntningar och bristen på förväntningar styr tankar och beteende även hos oss njurpatienter. Här styrs vi väldigt lätt och väldigt mycket av de attityder, det vill säga de förväntningar, som ni yrkesverksamma har både på oss patienter och på er själva. Några exempel: När vi är sjuka och söker vård förväntar vi oss (vanligtvis) att ni ska lösa problemet åt oss. Och det stämmer (oftast) bra med vad ni som professionella förväntar er av er själva, nämligen att ni ska kunna lösa problemet. Våra respektive förväntningar passar perfekt till varandra och förstärker varandra. Resultatet blir lätt att vi patienter blir (ännu mer) passiva. Det vill säga precis tvärt emot vad en god njurvård kräver. Om/när ni använder begreppet (attityden) »predialys« betyder det att ni förväntar er eller faktiskt vill att vi ska förvänta oss dialys och ingenting annat. Att sen försöka få oss att aktivt medverka till att bromsa sjukdomsutvecklingen och förbereda oss för transplantation blir därför väldigt svårt. Vi har ju redan fått ert »facit« och förväntar oss inget annat. När ni noga berättar för oss om vanliga och tänkbara biverkningar av de läkemedel vi tar förstår vi att vi ska förvänta oss just dessa biverkningar. Och vår uråldriga reptilhjärna ser då gärna till att vi faktiskt får dessa biverkningar också. Vare sig de är på riktigt eller inte. Och när ni förväntar er att behandlingen ska ge önskvärt resultat hjälper det oss att tro på, förvänta oss och jobba för detta mål. Era positiva förväntningar blir våra förväntningar och våra mål. Låt oss därför välja att ha tydliga, positiva förväntningar på varandra. Jo, det är sant, ofta kan man faktiskt välja. Per Åke Zillén perake@njursamverkan.se www.njursamverkan.se 11