klarar av att hålla fria luftvägar och om de då f
år en adekvat syrgastillförsel, som är så viktig för att undvika sekundära hjärnskador. Enligt internationella riktlinjer ska alla patienter som är medvetandepåverkade och är Reaction Level Scale (RLS) fyra eller högre alternativt Glasgow Coma Scale (GCS) åtta eller lägre intuberas och läggas i respirator när de kommer till akuten för att säkerställa fri luftväg och för att förhindra att patienten drar ner maginnehåll i lungorna om den kräks. Även om samtliga organdonatorer intuberades innan DTn så blev majoriteten av de medvetandepåverkade patienterna det inte, det förekom också att patienter intuberades efter att DTn var gjord och svaret kommit. Att intubera döende patienter enbart för organtagning strider mot lagen och de allmänna föreskrifter som fastställer att man inte får påbörja livsuppehållande behandling för någon annans skull det vill säga för att enbart ta organ. Varför patienterna i ovan beskrivna fall intuberades efter DT, kan inte utläsas ur journaltexten. Intensivvårdsbehandling startades inte eller avbröts i de allra flesta fall utan att donationsfrågan väcktes, många gånger redan på akuten. Bättre handläggning redan på akutmottagningen skulle kunna ge patienterna en bättre chans att klara sig, om de ändå inte skulle göra det skulle det i ett senare skede på IVA ge möjlighet att identifiera möjliga donatorer. Ljusstela pupiller, som tecken på hotande eller manifestinklämning då cirkulationen till hjärnan upphör, förekom i alla fall utom ett och här borde man kunnat dra slutsatsen att det finns ett förhöjt tryck i hjärnan och börjat misstänka någon form av blödning eller stroke. Att patientens inställning till organdonation inte är känd och noterad kan vara en orsak till att den inte blir utredd som möjlig organdonator. I förekommande fall får viljan endast utredas efter att döden fastställts med direkta kriterier (klinisk neurologisk undersökning eller fyrkärlsangiografi) vid misstänkt total hjärninfarkt. Leconte et al föreslår att intensivvårdsbehandling ska fortgå, givetvis i dialog med anhöriga, tills hjärndödsdiagnostik är genomförd30 . En nationell studie gjordes i Sverige 2009 för att utröna hur många möjliga donatorer det fanns runt om på sjukhusen. Där konstateras att antalet möjliga donatorer kan vara lägre än vad man först trott men att det finns flera oklara fall där svårt hjärnskadade patienter (som då visserligen är respiratorbehandlade) avlider i hjärtstillestånd istället för i konstaterat total hjärninfarkt, och som därför inte blir uppmärksammade som möjliga donatorer22 . Med ökad medvetenhet hos personalen borde alltså antalet uppmärksammade möjliga donatorer öka. Undersökningar visar att viljan att donera organ är stor bland människor och studier pekar på att anhöriga till avlidna som donerat organ, känner en viss tröst i att den avlidne lever vidare i en annan person och inte heller tycker att själva frågan om organdonation är svår att få. Detta pekar på nödvändigheten av att utbilda och fortbilda all sjukhuspersonal som kommer i kontakt med dessa patienter och deras anhöriga, så att personalen känner en större trygghet i att 36 hantera dessa situationer när de uppkommer21 . Författarna frågar sig om en mer standardiserad journalföring, inklusive en journalpost där aktivt ställningstagande till organdonation ska göras, skulle kunna leda till en mer aktiv hållning i dessa frågor hos medicinsk personal. Antalet kan öka Vår studie visar att av de patienter som avled på Mora lasaretts intensivvårdsavdelning under en fyraårsperiod blev ytterligt få organdonatorer. Endast en minoritet av möjliga donatorer blev intuberade innan datortomografisk undersökning av hjärnan, en brist som i sig omöjliggör organdonation. Vidare hade ytterligt få patienter gjort sin inställning till organdonation känd alternativt fått den journalförd, i endast en minoritet av fallen var också ett ställningstagande kring organdonation från professionen journalförd. Informationen till allmänheten i dessa frågor bör fortsätta och intensifieras, men denna studie visar att det finns mycket att förbättra även inom sjukvården. Med en mer aktiv hållning i donationsfrågan hos vårdpersonal, inklusive ett mer strukturerat mottagande med start redan på akutmottagningen, borde andelen uppmärksammade, möjliga organdonatorer kunna öka. Text Johanna Fridsén, legitimerad sjuksköterska, donationsansvarig sköterska, Anestesikliniken Mora lasarett. Handledare: Lars G Olsson, specialistläkare, med. dr. Sahlgrenska Akademin, Göteborg. För fullständig referenslista eller hela uppsatsen kontakta artikelförfattaren på e-post: johanna.fridsen@ltdalarna.se Referenser 1. Socialstyrelsen. Svensk författningssamling. Lag (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död. 2. Socialstyrelsen. Antal transplanterade organ 2000-2013. 16 jan 2014. http://www.livsviktigt.se 3. Pinson Wright C, Feuner ID, Payne JL, et al. Health related quality of life after different types of solid organ transplantation. Ann Surg. 2000;232(4):597-607. 21. Lin LM, Lin CC, Lam HD, et al. Increasing the participation of intensive care unit nurses to promote deceased donor organ donation. Transplant Proc. 2010;42:716-8. 22. Möller C, Welin Å, Henriksson BÅ, et al. National survey of potential heart beating solid organ donors in Sweden. Transplant Proc. 2009;41:729-31. 30. Le Conte P, Riochet D, Labastire L, et al. Identification of potential organ donors of advanced age in EDs. Am J Emerg Med. 2012;30;170-3. DIALÄSEN 5.2014