Universitetssjukhuset i Reykjavik är ett av två s
jukhus i staden. Hit kommer varje år en läkare från USA för att utföra transplantationer. – Sociala medier som facebook väcker många frågor och vi diskuterar ofta var vi står. Vi säger aldrig åt patienten att gör si eller så, vår approach är väldigt lik den som vi hade på Karolinska. Det är viktigt att ingen blir pushad in i något, säger Sunna Snaedal. När frågan om donation blir aktuell brukar patientens läkare fråga om patienten tror att han eller hon har någon i sin närhet som kan donera en njure. Om svaret är ja så får patientens Hildigunnurs telefonnummer så att den tillfrågade personen kan ringa och få svar på sina frågor. – Vi måste lyssna på patienten och respektera hur den vill göra, sedan är det alltid patienten som först får ställa frågan till sina anhöriga. En del patienter vill inte genomgå transplantationen utan stanna i dialys, då är det deras beslut. Nästa steg är ett formellt möte med sjuksköterska, läkare och psykolog, samt att kolla patientens och den potentiella donatorns hälsostatus och blodgrupp. På Island utförs inga blodgruppsinkompatibla transplantationer men tekniken fi nns utomlands. – Vi har inte den avancerade tekniken här, men det är runt hörnet. Finanskrisen slog hårt mot sjukhuset som sakta men säkert håller på att komma på fötter igen, men vi släpar efter inom fl era områden. Det här är ett av dem, säger Hildigunnur Fri jónsdóttir. Det är inte ovanligt att fl era familjemedlemmar eller släktingar kan tänka sig att bli donatorer. Då får blodgrupp och hälsostatus visa vem som passar bäst. Om två unga syskon av olika kön vill donera så rekommenderar man från sjukhusets sida att kvinnan avstår. 46 En folder för livet efter transplantation har tagits fram för att vara till hjälp för både den transplanterade och för donatorn. – Vi resonerar att kvinnan kanske kommer att föda barn senare och att det då är bättre att mannen donerar, eftersom kvinnans kropp kommer att genomgå större påfrestningar vid eventuella graviditeter, menar Hildigunnur Fri jónsdóttir. Efter transplantationen följs både donatorer och mottagare upp regelbundet. Majoriteten av alla donatorer mår bra efter operationen men några har haft komplikationer med smärta. Ingen har hittills fått problem med den kvarvarande njuren eller behövt gå i dialys. – Vi varnar alltid donatorn för att det kan bli en öppen kirurgi, ibland är det tvunget. Det vanligaste är dock laparoskopisk kirurgi och vi har sett att det är bättre postoperativt, säger Hildigunnur Fri jónsdóttir. Även psykiskt mår majoriteten av donatorerna bra och säger att de skulle göra det igen, om det behövdes. – Men självklart fi nns det några som säger att det har blivit lite märkligt efteråt, att familjen inte pratar om det. Man kan känna att jag var den första i släkten som erbjöd mig att bli donator och jag trodde att fl er skulle komma efter när någon annan behövde ett organ, men så har det inte blivit. – Eller att man önskar att släktingarna skulle säga något mer om det, ett tack eller att det var bra. Det fi nns internationella studier som visar att när makar donerar så gör det ingen skillnad i relationen, och att problem i relationer hellre kan uppstå till andra anhöriga. Jag har i alla fall aldrig träffat någon som har sagt att de ångrar sig, säger Hildigunnur Fri jónsdóttir. Text Karin Janson. Foto Maria Hansson. DIALÄSEN 5.2014