Det började med en lättare huvudvärk som inte vil
le ge med sig. Veronica Holmqvist tänkte att det måste vara migrän och tog en värktablett. Men några dagar senare skulle smärtan bli värre, mycket värre. Text Petra Rendik Bild Tomas Bergman D Tillbaka efter sin stroke en 23 mars 2009 lämnar en blek Veronica, 29 år gammal, sin yngste son på dagis. Huvudvärken är vidrig. Det känns som om någon hugger med kniv i pannan. Veronica jobbar på SSAB som processoperatör men inser att det inte blir aktuellt att arbeta i dag. Hon åker hem för att sova bort värken. Hon försöker vila, dricka vatten och ta smärtstillande men inget hjälper. Värken förvärras ytterligare. Hon sätter sig vid datorn för att ta reda på numret till vårdcentralen. Då flyter texten ihop på skärmen och Veronica blir för första gången rädd. Hennes pappa kör henne till vårdcentralen som skickar Veronica till lasarettet i Luleå. Där konstateras att hon åkt på en rejäl bihåleinflammation. Hon åker hem till villan i Antnäs igen, en by söder om Luleå, med ett recept på antibiotika. Men strax börjar hon kräkas och må ännu sämre.En ny sväng till lasarettet och den här gången görs en magnetröntgen av huvudet som visar att Veronica fått en propp i hjärnan. – Inte ens då fattade jag hur allvarligt det var. Jag fick morfin mot smärtan och kände mig lugn. Trots värken var jag ju pigg och kunde till och med ändra statusuppdateringen på Facebook, säger Veronica. Dagen efter flygs hon till sjukhuset till Umeå, där Veronica får göra en ny magnetröntgen. Mitt i undersökningen blir hon plötsligt medvetslös. Veronica körs snabbt in på operation. En liten kamera förs in genom ljumsken hela vägen upp till hjärnan för att skrapa bort prop14 KOLLEGA 6-12 pen. Två gånger försöker läkarna men misslyckas. Proppen kommer tillbaka. Samtidigt får hon blodförtunnande mediciner, men vad läkarna missat är att hon förutom proppen nu också fått en hjärnblödning. Blodförtunnande gör att det blöder mer i hjärnan. Trycket ökar. Veronicas tillstånd är nu mycket kritiskt. Hennes man Jimmy kallas in till läkarna som förklarar att Veronica har 30 procents chans att överleva. Han uppmanas att åka hem till Luleå så fort som möjligt och hämta barnen, Lucas 4 år och Samuel 7 år. De måste få träffa sin mamma medan hon fortfarande lever. Så förändras Veronicas tillstånd igen. Trycket sjunker och nu vill läkarna försöka väcka henne. Veronica minns inget av de kritiska timmarna och dagarna som följer är också luddiga. Hon har fått det mesta återberättat av sin man och sina föräldrar som vakade över henne. Som att hon kämpade för att bli kvitt syrgasmask och slangar fast hon var medvetslös. Det var ett bra tecken, förklarade läkarna. Hon var stark, kroppen kämpade emot. Men ingen visste hur hon skulle må när hon vaknade. Trycket i hjärnan hade åkt bergochdalbana, risken för hjärnskador var stora. – En av de första sakerna familjen berättade när jag vaknat var att min bror fått barn dagen innan. Då undrade jag hur mycket barnet vägde. Det var en bra fråga, för den visade jag att jag var med i matchen, säger Veronica och ler åt minnet. Tre år senare, 32 år gammal, är hon fullt återställd. Det är ett mirakel. För tre år sedan pratade läkarna om sjukpension, i dag arbetar hon heltid igen. Men rehabiliteringen som varade i ett år var tuff. Veronica beskriver det som att hon tog ett➼