Eton: Göran Karlsson, produktionsansvarig för måt
t och mönster, skär en krage. »Det finns så mycket schyst design i dag. Men ofta blir man besviken efter några tvättar.« SEBASTIAN DOLLINGER, CHEFSDESIGNER ETON D et är okomplicerat, säger Jan Borghardt och lutar sig tillbaka i den svarta soffan.Han kallas för senior advisor och kom till skjorttillverkaren Eton för 32 år sedan. Det han talar om är framgång. Då hade Eton en omsättning på fem miljoner kronor om året. I dag ligger den på runt 300 miljoner. Vi sitter på terrassen till Eton Shirts byggnad, dricker espresso och ser ut över Gånghester, ett litet samhälle på 1 500 själar utanför Borås. En samling villor, några hyreslängor och en pizzeria som förefaller vara igenbommad. Ingen rör sig på gatan utanför, i försommarvärmen tycks livet stå stilla. – Gör en bra produkt, lev med det du gör, ha roligt och var aldrig rädd för att ta itu med problemen när de uppstår, säger Jan Borghardt. Det låter enkelt. Men i praktiken, vilka missar har man gjort? Vilka problem har man stött på? – Vi hade uppfunnit en strykfri skjorta som gick bra i Europa. Den borde ju sälja på Wall Street också, tänkte vi. Men där var ingen intresserad. De som jobbar där tvättar ju inte sina skjortor själva. Det var miss nummer ett. Vad gjorde Jan Borghardt och Eton Fashion i det läget? Man satsade på en ny häst och donerade hundra specialtillverkade skjortor till Elizabeth Taylors Aids Foundation. I skjortorna fanns en bild av en droppe blod och texten Stop Aids invävt. Här kommer miss nummer två. På frågan vad skjortorna skulle säljas för svarade Jan Borghardt 1 495 och tänkte kronor. Stiftelsen tänkte dollar. Det spelade å andra sidan ingen roll: skjortorna såldes slut bums i alla fall. Det ovannämnda ska alltså föreställa misslyckanden. Hur ser då framgångarna ut? Kanske som det som följde på skjortdonationen. Den blev Etons biljett in i Hollywood. Man gjor46 KOLLEGA 6-12 de skjortor för filmen Philadelphia med Tom Hanks. På den efterföljande Oscarsgalan bars firmans skapelser av ett antal skådespelare. I dag kan man skryta med att det finns ett gäng kändisar som går i skjortor från Gånghester. David Beckham till exempel. Eller Viggo Mortensen, vars skäggiga anlete med påskrivet tack hänger i Etons foajé. Eton utstrålar elegans och en känsla av tidlöshet. Ändå är det förflutna i högsta grad närvarande både i inredningsdetaljer från starten på 1920-talet och kanske också i skjortorna själva. Gubbigt? Inte nödvändigtvis. Chefsdesignern Sebastian Dollinger kommer ut på terrassen. Han är antagligen så långt ifrån bilden av en gubbe som det går att komma. Skjortan är naturligtvis ur den egna kollektionen. Design och kvalitet måste gå hand i hand, poängterar han. – Det finns så mycket schyst design i dag. Men ofta blir man besviken efter några tvättar. Vi jobbar inte med trender, våra skjortor håller fem sex år. Det gäller att de ska se lika bra ut hela tiden. Till Etons kännetecken hör också reklamen. Samtliga modeller är ”märkta”, de har alla något synligt ärr. Det ska med en gång sägas att det inte är särskilt missprydande. Tvärtom är modellerna hur snygga som helst, men på det där manliga, en smula farliga sättet. – Vi har alltid haft folk med ärr i ansiktet. Det är lite av en protest mot våra kollegor, vi vill ha människor med karaktär, säger Jan Borghardt, som var den som införde konceptet en gång i tiden. 80 procent av produktionen går på export, i tur och ordning till USA, England och Tyskland. Men även i det stora modelandet Italien säljer Eton sina skjortor trots finanskrisen. Kläder av det lite dyrare slaget klarar sig alltid, menar Jan Sebastian Dollinger, chefsdesigner på Eton. Borghardt. Folk spar in på annat och lyxar i stället till det med en skjorta för 1 200 kronor. Vi går ned i tillverkningen. Jo, det finns fortfarande en sådan i Gånghester, även om den