➼ steg fram för att sedan backa två. Samtidigt va
r Veronica tacksam, hon levde. Hon ville bara hem till sin familj. Så hon kämpade vidare. Hon var lite svag på vänster sida men kroppen lydde henne bra med tanke på strokens omfattning. Vid ett möte med en läkare reste sig Veronica snabbt för att skaka hand, läkarna tittade på henne och sa ”det där borde du inte kunna klara”. – Rörligheten var bra men jag hade svårt att hålla en kaffekopp en längre tid. Jag var blind på ena ögat men det gick över i dubbelseende. Allra värst var tröttheten. Den första tiden på sjukhuset sov hon mest. Familjen turades om att vara där med henne och barnen hälsade på ibland. Lucas var liten när det hemska hände, kanske förstod han inte riktigt. Men Samuel som precis fyllt sju tystnade och blev orolig. När Veronica var som sämst tillverkade Samuel en självlysande stjärna som han hängde ovan sin mamma där hon låg sin sjuksäng. Den skulle lysa över henne och göra mamma frisk. Kanske hade stjärnan magiska krafter för en dag gick läkarna med på Veronicas önskan att få komma hem. Bara hon lärde sig ta injektioner med blodförtunnande först, och det gjorde hon trots sprutfobi. Väl hemma insåg Veronica för första gången att livet hade förändrats. Hon var helt beroende av andra, de första veckorna var Jimmy hemma med närståendepenning. Duscha själv i början var uteslutet, ifall hon skulle ramla och slå sig. Att laga mat eller trösta barnen när de ramlat gick inte alls. Orken fanns inte, den första tiden tillbringade Veronica i sängen. – Jag blev så arg. Varför hade jag drabbats av det här? Jag som tränar och tar hand om mig, jag röker inte, dricker inte. Jag menar inte att man får skylla sig själv men man kan åtminstone hitta en orsak till stroken. Men någon orsak hittade aldrig läkarna, kanske hade hon gått runt lite för länge med en bihåleinflammation. Kanske hade hon maximalt med otur. Någonstans där i ilskan bestämde sig ändå Veronica att hon skulle kämpa sig tillbaka. Det fick vara nog med ilska. Hon fick hjälp av sjukgymnaster och arbetsterapeuter att planera 16 KOLLEGA 6-12 tvingade mig upp ur sängen när barnen inte var hemma. Det fanns inte tid att deppa. Tack vare Svea kom jag snabbare tillbaka, det är jag övertygad om. kom tillbaka. Det var som om inget hade hänt och jag började också jobba heltid direkt.« »Men det var så lustigt, allt bara sitt liv. Hon visste att hjärnan inte orkade med intryck så Veronica började föra anteckningar över hur dagarna såg ut. Uppe och laga mat, sova en timme. Vinka hejdå till barnen, sova en timme. Hämta barnen, sova lite innan. Handla mjölk, ytterligare en timmes vila. Om hon blev ovanligt utmattad en dag kunde hon titta i sina anteckningar och se att hon dagen innan varit med sonen till hockeyträningen. Inför nästa hockeyträning fick hon alltså vila lite mer. Det hjälpte att schemalägga sitt liv, de förhatliga bakslagen minskade, men det var också oerhört frustrerande. När barnen var på dagis och i skola fick Veronica tid att grubbla. Tankarna gjorde henne tung i sinnet, självömkan frodades. Så hon skaffade sig en valp som inte krävde långa promenader utan nöjde sig med lek i trädgården. – Många tyckte att jag var tokig som skaffade mig en hund när jag var så dålig men hon Vardagen började sakteligen fungera. Nästa mål var att köra i gång med träningen. Veronica har alltid älskat att träna och det är mycket tack vare hennes goda fysik som återhämtningen har gått så bra. Veronica började promenera. Korta sträckor i början, först till brevlådan och sedan en bit till. I dag kan hon springa en mil igen och åka längdskidor när snön kommit. Som ung tävlade hon en del och före stroken var planen att åka Vasaloppet 2010. – Någon gång ska jag åka Vasaloppet men jag har inte tillräckligt med mil i kroppen för att klara av det. Hösten 2009 ringde chefen och undrade när Veronica ville börja arbeta igen. Efter nyår, svarad hon men läkaren dömde ut hennes planer och pratade om förtidspension i stället. – Men orkade jag träna och ta hand om två barn igen, skulle jag väl kunna jobba. Hon kände sig starkare för var dag men tröttheten ville inte ge med sig. Därför dröjde det till våren 2010, ett år efter stroken, innan hon kunde börja jobba igen på SSAB. Natten innan hon skulle jobba för första gången sov hon dåligt. Tänk om stroken hade påverkat hennes yrkeskunskaper, tänk om hon inte klarade av jobbet? – Men det var så lustigt, allt bara kom tillbaka. Det var som om inget hade hänt och jag började också jobba heltid direkt. Då var jag vikarie och ville visa framfötterna. Men jag var trött i början, oj det var jag, säger Veronica som i dag har en fast anställning. Har man en gång fått en stroke finns risken att man drabbas igen men Veronica är inte rädd. Hon njuter av att ha fått en andra chans men hon gör det i ett lugnare tempo. Högpresterande Veronica lever i nuet på ett sätt hon inte gjorde före stroken. – Jag kanske inte var fysiskt stressad in nan men jag tänkte alltid ett steg framåt. I dag uppskattar jag mig själv mer och kan säga nej. Jag kan ta illa upp när jag ser hur folk stressar. Sluta med det och börja prioritera dig själv i stället!