»De som mest högljutt kritiserar att jag skriver
om etikett skulle ha en viss nytta av upplysning om hur man beter sig.« ➼ bing gått på kryckor på grund av knäproblem, och fått uppleva en ny sida av det svenska folkohyfset. I dag är det långt ifrån givet att unga och friska reser sig för en äldre kvinna på kryckor i behov av sittplats. – Samhället har förändrats i självupptagenhetens riktning, säger Magdalena Ribbing. – Det syns på mejlen jag får. I dag börjar alla mejl med jag. I stället för att skriva ”Min man och jag” så skriver man ”Jag och min man”. Men det är kanske en upptagenhet av den egna personen som man behöver för att ta sig fram i ett hårdnande samhälle. Magdalena Ribbing är uppvuxen inte långt från parken där vi befinner oss. Att föra sig i olika sammanhang har hon med sig sedan barnsben. – Jag fick en god uppfostran av unga och liberala föräldrar. Nej, säger hon, föräldrarna var inte rika, trots kombinationen Östermalm och adelskap. Släkten Ribbing är nämligen en av Sveriges äldsta släkter, både om den och dess mest kände företrädare, kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing, har hon skrivit böcker. I dag saknar adelskapet relevans, anser hon. Och att hennes styvfarmor Gerd Ribbing skrev en bästsäljande etikettbok på 1940-talet är också helt utan betydelse för hennes egen karriär. Hur kom det sig då, att hon blev hela Sveriges vett och etikettspecialist? Svaret är väl att förutsättningarna fanns där, sedan gjorde slumpen resten. Som politisk reporter på Dagens Nyheter skrev hon en bok om smycken, ett av hennes stora intressen, för ”ett litet, tokigt 30 KOLLEGA 6-12 förlag i Gamla stan”. Boken sålde bra och förläggarna tyckte att hon skulle skriva ytterligare en bok, denna gång om etikett tillsammans med kläddesignern Sighsten Herrgård. – Jag svarade att visst jag kan, men jag vill inte, jag är inte intresserad. Hur det nu kom sig träffade hon ändå Sighsten Herrgård och upptäckte att han var ”extremt trevlig”. Tillsammans skrev de Etikettboken. – Det blev en jättesuccé. Men Sighsten dog och förlaget gick i konkurs. Därefter tog DN upp tråden. Nya Etikettboken trycktes på tidningens eget förlag och såldes i 70 000 exemplar. Smått otroligt alltså, men ändå inte enbart positivt. – Tyvärr var det otroligt hånfullt på DN. Jag var politisk reporter och jobbade i riksdagen, och många kollegor tyckte att det var pinsamt och löjligt att skriva om sådant som jag gjorde. Med tanke på framgången kan man väl konstatera att dina kollegor låg lite på efterkälken? – Jag kanske inte skulle vilja uttrycka det så…, säger Magdalena Ribbing och ler i mjugg. Vad hon i efterhand har kunnat konstatera är att åtminstone en del av dem som på den tiden var kritiska har krupit till korset. Somliga har kommit till henne och bett om råd för barns och andra närståendes räkning. Nu ska det sägas att de före detta kollegorna inte är ensamma. En inte helt ovanligt ståndpunkt är att ”ingen överklasstant ska förklara