Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30 Magnetisk. Josette Bushell-Mingo b
eskrivs av sin omgivning som ett riktigt energiknippe. Inför vår fotograf på Södra teaterns scen visar hon med lätthet olika uttryck av sig själv. ”På scenen är jag inte rädd, jag behärskar alla känslor”, säger hon. V 30 KOLLEGA 6-11 i träffas en tidig kväll efter en lång och fullspäckad dag med tidiga möten, en lång repetition och otaliga bollar i luften. En kvart försenad och irriterande nog med avstängd mobil uppenbarar sig en kortklippt kvinna med nött ryggsäck vid Katarinabergets slutt- ning, alldeles invid Riksteaterns lokaler på Södra teatern i Stockholm. Hon vinkar glatt och redan på avstånd anar man en magnetisk personlighet. Just detta varnades jag för några dagar tidigare. En av Josette Bushell-Mingos närmaste förtrogna på Riksteatern, producenten Anna Ljungqvist, säger att Josette är en människa som alla faller pladask för. Det har att göra med hennes enkelhet, prestigelöshet och intresse för andra. Hon är en fantastisk människa som alltid är på gott humör. Medan fotografen riggar ljuset ute på gatan håller hon humöret (och värmen) uppe genom att luftboxas. Till förbipasserande och bilister, som stundom måste hejda sig, skänker hon sin avväpnande utstrålning – i gengäld skördar hon gnistrande leenden. Hur orkar du? Hon tycks upplivad över frågan. Hennes energi är oändlig, svarar hon och talar om att energin behövs för att förändra människor, talar om sin fysiska sida, om ungdomsåren under vilka hon idkade friidrott med omättad frenesi, om alla priser, speciellt i kortdistanslöpning och diskus. Ännu en stund senare, när hon bokstavligen har hoppat upp på teaterns Kägelbanan-scen, svingar hon hemtamt med kroppen i dansliknande rörelser under strålkastarljuset. Alltjämt på enastående humör (fastän hungern börjar ge sig till känna). På scen känns det ”like home”, vidhåller hon på sin sprudlande brittiska engelska. Åren på bland annat The Royal Shakespeare Company, Manchester Royal Exchange och Royal National Theatre har nog ingjutit denna känsla. Scenen är hennes hemmaplan. – På scen är jag inte rädd; jag behärskar alla känslor. Jag är mer rädd för vad som händer där ute på gatan. För ”där ute” i samhället ruvar diskriminering, fördomar och rasism. Det är hon inte omedveten om. Ända sedan hon headhuntades av Riksteatern för sex år sedan har breven dimpt ner med ojämna mellanrum. I breven har folk vädrat de mest grumliga fördomar om hennes hudfärg, näsa, läppar. – Det finns folk som ogillar mitt utseende, som skyr mina åsikter. De tycker att vi svarta ska bo i träd och käka bananer. Min man blir vit
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68