Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34 »Ofta kan jag hantera min upprördh
et, men när jag blir riktigt arg kan jag höja rösten och blir väldigt direkt.« ➼ nej. Jag vill att folk ska testa, tänka positivt, säger hon och nämner att Push har fått ett yngre svenskt syskon – i år var hon med och startade föreningen Tryck. Vad är du egentligen, en svart kvinna, mamma, hustru, skådespelare, regissör, konstnärlig ledare eller politiker? – Jag är allt detta. Folk kan kalla mig vad de vill. Det viktigaste av allt är att allting jag gör blir lika eldigt. När är jag politiker? Allting jag gör är politik. Även den här intervjun är politik. Med all min kraft vill jag jobba för att alla ska vara med. De som bestämmer inkluderar inte alla. Så är det i Storbritannien, så är det i Sverige. Många lämnas utanför. Jag kan bestämma en hel del, men det finns andra som inte kan det, utan måste acceptera andras beslut. – Men till skillnad från Storbritannien är folk i Sverige rädda för att tala öppet om hudfärg och rasism. Socialdemokratin säger att vi är alla lika – men vi är inte det, inte till utseendet! Och folk har fördomar om svarta. Om vår färg, våra näsor, läppar. Politiker måste göra mer. Det är deras uppdrag. Mer betyder kvotering. För att ”rädda mångfalden” ser hon kvotering av kulturjobb för svarta som en framkomlig väg. Medveten om förslagets radikala klang förbehåller hon kvoteringen till sex månader, i varje fall till en början. – I Sverige är man rädd för kvotering, man blir nervös. Men hur ska jag kunna garantera vem som kommer in utan kvotering? Sveri- 34 KOLLEGA 6-11 ge är inte, och vill inte heller bli, ett homogent land. Genom kvotering vill jag ge svarta lika möjligheter som alla andra, åtminstone under sex månader. Sedan analyserar vi det. Kan du tänka dig att utvidga kvoteringen inom andra områden? – Teater är vad jag kan. Men självklart ska svarta få komma in överallt. Känner du att du gör tillräckligt? – Tillräckligt? Fråga min man, han tycker att jag gör för mycket. Men jag får inte bara tänka på mig själv, utan måste tänka på nästa generation. Om makten inte delas kommer det förr eller senare att implodera. Med teater kan vi förändra saker, säger hon och drar sig en händelse till minnes. Det var för halvannat år sedan, under Tyst teaters turné med Halv sju pojkar, vilken avhandlade en nioårings bråda död. Ett 80-tal barn i grundskoleåldern trängdes invid scenen. I föreställningens efterföljande samtal undrade en pojke om skådespelarna var döva på riktigt, kunde de verkligen ingenting höra? – Jag såg på hans ögon att han plötsligt insåg något som han tidigare inte förstått. En hel värld av kunskap öppnades. Det var känslosamt att se det. Ser du, säger hon segervisst, kulturen kan verkligen förändra världen. Om du förstör folks kultur, bränner upp bibliotek och böcker, utplånar du folket. Vi har sett det i Rwanda, under andra världskriget, överallt. När kulturen går upp i rök mals folks rötter sönder. Utan kultur är du halvdöd.
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68