Kollega 1
Kollega Sida 2
Kollega Sida 3
Kollega Sida 4
Kollega Sida 5
Kollega Sida 6
Kollega Sida 7
Kollega Sida 8
Kollega Sida 9
Kollega Sida 10
Kollega Sida 11
Kollega Sida 12
Kollega Sida 13
Kollega Sida 14
Kollega Sida 15
Kollega Sida 16
Kollega Sida 17
Kollega Sida 18
Kollega Sida 19
Kollega Sida 20
Kollega Sida 21
Kollega Sida 22
Kollega Sida 23
Kollega Sida 24
Kollega Sida 25
Kollega Sida 26
Kollega Sida 27
Kollega Sida 28
Kollega Sida 29
Kollega Sida 30
Kollega Sida 31
Kollega Sida 32 »Humlor ska inte kunna flyga, sägs
det ... Ändå flyger de! Så är det med mig. Det finns massor med saker som jag inte gjort förut och teoretiskt inte skulle kunna göra. Men på teatern kan jag göra allt. På teatern kan jag flyga« ➼ dikter, levde ut sin fantasi och skapade en egen värld. Hon kommer ihåg hur hon satt hemma vid fönstret och tittade ut på molnen. – Jag fantiserade om att jag hoppade på dem. Jag sjöng mycket och läste upp dikter för mina systrar. Även om föräldrarna nödgades arbeta mycket rådde ingen brist på kärlek. – Jag fick tillräckligt med kärlek. Det var inte utan att mina föräldrar var förundrade över mina upptåg. ”Vad skriver hon, dikter? Hur vinner hon priser i löpning?” Till slut förstod de att jag var annorlunda. Men de lät mig vara. De hade i alla fall tre normala döttrar. Emellertid blev hennes mamma riktigt arg en gång. Väl hemma efter jobbet letade hon efter Josette. För att hitta henne behövde hon blott följa trumljudet och slå upp garagedörren. Där återfanns Josette, tillsammans med 20 andra barn. Josettes trumklubb fick ett abrupt slut. Därifrån var vägen till teatern ändå lång. Egentligen ville hon bli journalist. Vad hände? – Teatern hittade mig. Vid 18 års ålder underkändes hon i inträdesprovet till journalistutbildningen. Valet stod mellan att göra om provet fem sex månader senare, eller nappa på ett tips som hon just fått och samma dag, en fredag, gå på audition till en tvåårig kurs i ”performing arts” på Barking College of Technology. På måndagen började hon. – Yeah, I ran away with the circus. Jag menar, förtydligar hon på svenska för en gångs skull, att jag var som fisken i vattnet, jag hoppade i vattnet och kunde agera direkt. Oh, my God, jag skrek av lycka! Det var det bästa som hänt mig. Hon förtydligar ännu mer, ivrig att förklara en livsviktig princip hon har tagit med sig från denna lycksaliga dag. Humla-effekten, kallar hon den. – Humlor ska inte kunna flyga, sägs det. Deras kropp är alldeles för tung i förhållande till vingarnas omkrets och kapacitet. Ändå flyger de! Så är det med mig. Det finns massor med saker som jag inte gjort förut och teoretiskt inte skulle kunna göra. Men på teatern kan jag göra allt. På teatern kan jag flyga. Sannerligen flög hon. Först hos experimentella teatergrupper, som Kaboodle Theatre Exchange, som tar skådespelare oavsett härkomst, bara de är duktiga. Men sedan bröt hon genom skyddsvallarna och ryckte allt närmare mainstreamens mest förborgade rum. Hon förlänades två TMA awards (Theatrical Management Association) för bästa skådespelerska och förärades det kungliga Order 32 KOLLEGA 6-11 of the British Empire. För tolv år sedan nådde hon själva saligheten, symbolen för mainstream-teater, Disneys musikal Lejonkungen. – De som gav mig rollen var mycket tydliga. De sa, ”du måste vara exceptionellt bra varje kväll, annars får du sparken. Vi betalar inte för flummiga liberaler.” Londons teaterdistrikt, West End, 1999. Varenda en av Lyceums 2 500 stolar var upptagna med hyllande människor. Josette spelade en av kvällens huvudroller, mandrillen Rafiki. Hon spelade just så exceptionellt bra varje kväll att hon nominerades till det prestigefyllda Olivierpriset för bästa musikalskådespelerska. Alldeles oavsett hudfärg var detta en triumf. Ännu, trots de förlidna tolv åren och den sena timmen – hennes bägge söner har nu kommit till Södra teatern och sitter som fastklistrade framför varsin minidator i ett närliggande mötesrum – är hon genast med på att sjunga en trudelutt ur Lejonkungen. Ironiskt nog var det just denna personliga triumf som öppnade hennes ögon och ledde henne till politiken. – Hela ensemblen var svart. Vi förväntades vara så t-a-c-k-s-a-m- m-a. Tänk på alla andra stora svarta skådespelare, de fick aldrig en chans att göra de stora rollerna! Men det mest upprörande var att journalisterna frågade mig om Lejonkungen var framtiden för svart teater i Storbritannien. Jag blev så upprörd. Martin Luther King Jr, en förebild för Josette. Buren av upprördheten och sin inneboende nyfikenhet blev hon alltmer politiskt engagerad. Hon tog reda på skådespelarkollegornas åsikter och kom underfund med att de hett eftertraktade en enda sak: erkännande. Inte för deras färg, utan för det de åstadkommit. För att komma något vart insåg hon, 2003, att de svarta måste smula sönder de stigmatiserande förväntningarna om vilka konstnärliga aktiviteter svarta bör ägna sig åt. Organisationen Push såg morgonljuset, varpå en mängd aktiviteter genast sattes i gång och gav eko – manifestationer av solidaritet, shower på fängelser. Upprördhetens katalysator är alltjämt i gång. Hur upprörd kan hon vara? – Som en atombomb! Ofta kan jag hantera min upprördhet, men när jag blir riktigt arg kan jag höja rösten och blir väldigt direkt. Då säger jag, det räcker nu! När jag gör det, tar folk ett steg tillbaka. Det händer inte så ofta och är inte så roligt, varken för mig eller för de andra. Det som triggar i gång ”atombomben” är naivitet och dumma frågor. Som konstnärlig ledare för Tyst teater ligger de dövas sak varmt om hjärtat. – Jag blir upprörd när folk påstår att det inte finns en marknad för teckenspråk. Jag accepterar inte ett ➼
Kollega Sida 33
Kollega Sida 34
Kollega Sida 35
Kollega Sida 36
Kollega Sida 37
Kollega Sida 38
Kollega Sida 39
Kollega Sida 40
Kollega Sida 41
Kollega Sida 42
Kollega Sida 43
Kollega Sida 44
Kollega Sida 45
Kollega Sida 46
Kollega Sida 47
Kollega Sida 48
Kollega Sida 49
Kollega Sida 50
Kollega Sida 51
Kollega Sida 52
Kollega Sida 53
Kollega Sida 54
Kollega Sida 55
Kollega Sida 56
Kollega Sida 57
Kollega Sida 58
Kollega Sida 59
Kollega Sida 60
Kollega Sida 61
Kollega Sida 62
Kollega Sida 63
Kollega Sida 64
Kollega Sida 65
Kollega Sida 66
Kollega Sida 67
Kollega Sida 68